Manuset till min bok blev klart i november, och jag var i Iran, i miljöer som boken utspelade sig i. Följande anteckningar är därifrån:
I en gränd i centrala Shiraz beställer jag en espresso i en öppen kaffebar som saknar dörrar ut. Han bakom disken tömmer ett litet glas, och tar genast en klunk ur en stor mugg. Det är inte svårt att förstå att han dricker den populära men illegala spriten bryggd på russin. En av gästerna, Ali, berättar om sin nittonåriga bror, som befinner sig i Aten, och ska åka mot Österrike under natten. Han har köpt ett grekiskt id-kort, och har som plan att ta sig till Sverige.
Folk tittar på amerikanska teve-serier – en statlig kanal hade signaturmelodin till Game of Thrones som bakgrundsmelodi under en sportsändning – trots att de väl är förbjudna, bland annat om de visar kvinnor som blottar hud. Couchsurfing är populärt, en vän tar emot gäster från främst väst – asiater är inte lika välkomna – och hör berättelser och möjligheter som inte är hens egna. Att råka ha ett iranskt pass istället för ett europeiskt är som natt och dag vad gäller möjligheter att resa. Jag har säkert försökt ta mig ut ur Iran tio gånger under det senaste decenniet, och när bestämde du dig för att komma hit plötsligt, någon vecka sen? undrar en bekant.
I Teheran pratar jag med Ali vars bror gett sig av mot Österrike. Han har några frågor. Hur åker man enklast mellan Tyskland och Sverige? Behövs pass? Behövs ID för att köpa biljetter till Sverige? Kan du garantera att min lillebror inte blir kollad vid någon gräns mellan Tyskland och Sverige?
Jag är trött på att vara så begränsad, säger en kompis i Köpenhamn som inte fått sitt visum förlängt efter flera år i Danmark och därför tvingas återvända till Iran. Hon har studerat och arbetat, skaffat en tillvaro i Byen – och har nu inget val än att återvända till föräldrarna i Teheran. Varför kan inte vi röra oss fritt som ni gör?