Jag är uppvispad inför att få skriva här, glad över att ha chansen. För en månad sen debuterade jag som författare med Trottoaren i Teheran på Celanders förlag, och ett nyårslöfte är att göra reklam för boken. Jag tänker skriva om Indien, läsande, hur boken kom till – får se hur texten utvecklar sig – men Delhi kommer vara med, för där håller jag till så mycket som möjligt – och jag gillar att skriva och läsa om städer och att gå omkring. Aldrig har jag bloggat tidigare. Så –
Under julen röjde jag i min bokhylla. Jag har skaffat böcker som jag är glad över, somliga för att jag ännu inte läst, men som jag är säker på är bra. Hittills har alla stått huller om buller. Nu ville jag ha bättre ordning. På lille julafton kände jag plötsligt för att titta i “In other rooms, other wonders” av Daniyal Mueenuddin – jag mindes den som fantastisk. Noveller från Punjab, den pakistanska sidan, från olika samhällsskikt. Men jag hittade den inte, trots att jag tittade överallt. När ögonen föll på en bok om Rio kom jag att tänka på Paris, av Edmund White. Ville väl gå runt lite. Men jag hittade inte boken om Paris heller, trots att jag tittade överallt. Så dålig koll kan jag inte ha, tänkte jag – om jag inte finner två böcker jag vill bläddra i, vad står egentligen i hyllan? Slas, kom jag glädjande fram till – och jag gick ut för att skaffa en av hans åttioåtta böcker som julklapp. Att börja läsa en till Slas just när man avslutat en – det känner jag ofta för.
Väl hemma med Döden heter Konrad plockade jag ner alla böcker och la dem på golvet och sängen – varsomhelst utom på hyllan. Jag dammade, det är förvånande hur spindelväv tar över på ingen tid, och blötte ytorna med såpa så att hela rummet doftade annorlunda. Sen skulle böckerna upp igen, men vilket system skulle användas? Bokstavsordning? Kanske svensk litteratur på ett håll, och utländsk på ett annat? När jag lagt upp några växte en ordning fram automatiskt. De jag gillade bäst fick förnämligast läge, intill näsan om man sitter på stolen. Därefter gällde principen ju tråkigare, desto längre bort. Vid ögonhöjd trängdes efter någon stund böcker, packade som strån i ett fågelbo. Längre bort var det glest bland dem, för jag tycker bra om de flesta. Min egen bok stack jag in där jag tyckte den såg snygg ut. Bredvid Bruce Chatwin, intill Suzanne Brøgger, ovanpå Grönt kök för köttälskare. Jag försökte få den att passa in i raden av Slas, men det kändes övermodigt. Bäst läge fick reseskildringar och böcker om musik. De som luktade akademikerprosa, utom de bra, placerade jag på hyllan under skrivbordsskivan. Poesihyllan blev kort men upphöjd, med Kavafis i mitten, intill Henrik Nordbrandt. Och någon bok om poesins släktskap med resan – båda kan handla om att göra vardagen märklig, om förskjutningar och förtätningar. Nina Burtons “Resans syster, poesin” var mig kär för ett tiotal år sen, och i Delhi fick jag fatt i en vältummad antologi med namnet “Poem and the journey”. Och precis nu när jag skulle dubbelkolla namnet på Nina Burtons bok hittade jag den inte i poesihyllan – jag hade placerat den bland resorna på bästa plats, och hade trott att den hette “Poesins syster, resan”.
Förutom favoriter fick böcker som kanske kunde leda till ett nytt intresse särskild uppmärksamhet. En om blomflugor. Det kommer såklart från Fredrik Sjöbergs böcker. Jag häpnades över detaljrikedomen i boken jag hittat – om Rhingia rostata, Hagnäbbsflugan, informeras läsaren att den försvann från Skåne i slutet av 1800-talet och att det senaste fyndet i Danmark gjordes 1902. Samlandets egendomliga energi måste vara fantastisk att vara nära.
Det gäller att boka resa till Delhi igen, trots vintern i staden med dammet och avgaserna, och jag tittar på biljetter. Billigast och samtidigt lyxigast är med Ethiad air, med mellanlandning i Abu Dhabi. De läser en bön på arabiska innan avfärd, och glamouren och plastigheten på flygplatsen, med melankoliska märkesprylar samt flygpersonal liknande mannekänger känns som en miljö som tagen från en bok som vore läsvärd. Överflödets väg till frälsning – är det redan en titel? May all flesh come. Vad är det för citat?
Igår natt började jag på en ny berättelse av Fredrik Sjöberg. I “Flyktkonsten” nämner han att han skaffade körkort i fyrtioårsåldern, alltså flera år efter att jag fick mitt. Det gladde mig att jag var först. Han skriver dock att han skaffade sitt lite för sent – skulle han tycka att jag också var sen? Jag godkändes en vinterdag i Kristianstad, samma stad där jag många år tidigare tagit tåget ifrån första dagen på mönstringen och sluppit lumpen. Jag har haft tur varje gång jag varit i Kristianstad.