När jag ändå var igång och sorterade böckerna började jag så smått titta i påsar med papperslappar från resor, som låg gömda fyra plåtburkar – jag undrar vad som legat i dem från början, och gissar på kakor. Jag hade en skatt i de burkarna. När jag har kommit hem från någonstans har jag vädrat väskan, tvättat allt och ifall jag har handlat någon pryl, kanske en present, så har den plockats fram. Ett paket kaffe från Prag, till exempel. En sjal. Sen har det alltid legat en handfull smålappar, med adresser, meddelanden – jag visste inte så noga – i väskan som kommit med på vägen under resan. De har jag utan att sortera dem lagt i en påse som fått ta plats i en av plåtburkarna. När nu böckerna var i bättre ordning än någonsin var det kul att öppna och se lite på lapparna.
Kanske det går att konservera minnen och tid, som när de packas upp skickar en blinkning till ett ögonblick som legat i dvala, kanske till en trevlig dag eller kväll sju år tidigare. Väl man påmints om något man nästan glömt kan det ge en slags dominoeffekt, tänkte jag. Tider som legat i ett töcken skulle lysa med klara konturer. Det som varit roligt skulle bli ännu roligare.
När jag nu hämtar en av de fulla plastpåsar jag redan slängt, för att ge autentiska exempel på vad för slags lappar det handlade om, känner jag mig lätt. Att någonting som inte var någonting kunde ge glädje i så många år. Jag trodde att det skulle vara pikanta små dokument. Första lappen blir en pappersremsa där det står National Express på – del av en biljett, måste det vara, kanske en bussbiljett. Den drar inga minnen till sig. Nästa lapp är ett bibliotekskort i London, en dagsbiljett, daterat den 20 mars 2006. Sen ett kvitto från en bank i Turkmenistan den 13 juni 2007, följt på ett kvitto med tung blyförsegling från en post i Shiraz, den 6 februari 2007. Då jag varit överambitiös, eller väl optimistisk gällande mina språkfärdigheter och köpt tunga böcker som jag skeppat hem. Man vet inte när nästa tillfälle ges, och vem vet vad jag ska ha för mig i framtiden – mina resonemang gick väl i de banorna. Bokhyllan har präglats av klassikerna sen dess, hyllan står i varje fall stabilt, men när jag på mellandagarna sorterade fick de persiska volymerna ingen hedersplats av den klara anledning att jag inte bekantat mig tillräckligt med dem. Men det visste jag ju inte då, vintern 2007. Lapparna fortsatte i den stilen.
Tur att jag i varje fall har anteckningsböckerna, någon hyllmeter, med spännande innehåll, någonstans i garderoben.