Profilfoto
2016-01-29

Den ungerska författaren Dezső Kosztolányi skrev (i sin dagbok): “Egentligen har jag alltid varit intresserad bara av en sak: döden. Ingenting annat. Jag blev människa vid tio års ålder när jag såg min farfar dö, det var kanske honom jag älskade mest vid den tiden. […] Det enda jag har att säga, vilken småsak jag än lyckas ta tag i, är att jag kommer att dö. Jag känner ett oändligt förakt för de författare som också har något annat att säga: samhällsproblem, förhållanden mellan män och kvinnor, raskampen osv. osv. Det vänder sig i magen på mig när jag tänker på deras inskränkthet. Vilket onödigt arbete de utför, stackarna, och så stolta de är över det.”

Hans ord fick mig att tänka på en fråga som jag egentligen aldrig har formulerat. Den dyker upp när jag läser författare som i alla avseenden är bra men som tillsynes bortser från (eller inte ens verkar vara medveten om) detta faktum – att det är döden och bara döden som väntar i andra änden av berättelsen. Är det jag eller författaren som har missat vad det handlar om? Med andra ord: Är det jag eller författaren som inte kan se? Det är en fråga som kan vara av avgörande betydelse, inte minst vad gäller föraktet.

Sedan kan man fråga sig vems inskränkt som är att föredra – den hos de stackars författare som inte har sett dödens överväldigande storhet, eller den hos dem som inte kan se något annat.