Linjer

Jag bär alltid en anteckningsbok med mig, och har skrivit fler ord för hands än jag knappat tangent. I Iran var jag ute så mycket jag kunde, gick i centrala delen av staden och trampade tids nog upp många favoritstråk, men var alltid glad när jag hittade gator jag inte tagit innan – inom området jag höll mig till, staden är så enorm att det vore orealistiskt att känna till hela metropolen till fots. När jag hittade någonstans att sitta så satte jag mig. Jämfört med andra städer satt där många med anteckningsblock. Inte sällan spelade de europeisk klassisk musik i högtalarna och det var enkelt att prata med folk. En bra sak med att skriva för hand är att det är svårt att tyda för andra utom en själv, ingen risk att någon annan skulle läsa det. För ständigt närvarande var en oro bland andra som smittade av sig – vem lyssnar på våra samtal, läser meddelanden och email. Och vad som tillåts var oklart – ett sätt skapa rädsla är väl att vara inkonsekvent. Att skriva för hand är att rista in, liksom promenerande i en stad. Både skrivandet och gåendet har att göra med linjer på promenad. Jag ville få ner omgivningen i anteckningsböckerna, fyllde ett dussintal av en modell som rymde i en kavajficka. Det inristade transkriberades till datorn, sen laborerade jag, ändrade händelser och stuvade om.