Framför det lilla mycket låga bordet och med söt tjock doft av frukt i rummet blir det kallt om vintern om fötterna så varma strumpor, för att inte tala om långkalsonger, är ett måste – marmorgolvet isar och saknar uppvärmning. Han som bor i det andra rummet går om morgonen och kommer hem sent och jag har ofta arbetat hemifrån fram tills nu. För i morse hittade jag ett frilanskontor – mycket tystare och finare än mitt kvarter i Khirki.
Kontoret är en restaurang om kvällarna och det enda av sitt slag i stan vad jag vet, och utsikten från altanen, en damm och park, omöjlig att värja sig mot. Framåt kvällen går jag in och lägger en bok på bordet, en biografi om Nehru av Shashi Tharoor som hade stått framför mig i en kiosk i Green Park när jag var på väg från metron och stannat till för att skaffa den lysande månadstidningen Caravan. Shashi Tharoors bok låg där, och jag ville läsa den efter att ha sett honom på youtube, han är makalöst vältalig, tyckte särskilt om när han elegant menade att britterna borde betala tillbaka för kolonialismen – när britterna kom till Indien stod subkontinenten för 24 procent av världshandeln, men när de lämnade hade andelen sjunkit till fyra hundradelar, medan britternas välstånd exploderat. Under förmiddagen hade jag småbläddrat i den, men här, där rätterna heter saker i stil med Fork you eller Hasty Tasty, kändes det mossigt att sitta med en bok om Nehru. Och frågan är hur relevant den aristokratiska Nehru är idag, med sina femårsplaner – Indien skulle vara självförsörjande, han var en sekulär intellektuell, utbildad på internatskolan Harrow och i London och hade suttit tio år i brittiska fängelser och har nog ordentligt lite gemensamt med Narendra Modi, som började som teförsäljare på en tågstation, och för vem England inte har den särställning som för flera av hans föregångare.
Vaknade vid fyratiden av en mygga och vid fem stod en orkester och spelade utanför fönstret. Jag undrade varför de gått upp så tidigt för att musicera. En mygga bet mig i baken. Sen var det som att bandet kommit för att väcka mig, och det kändes inte dumt, att ligga i rummet i Delhi och höra dem spela. När orkestern tystnat läste jag CJ Charpentiers ”Imam Khomeini åt aldrig lakritskonfekt”, där han berättar om en Amerikan som smugglat droger från Nepal till USA och tullen i USA aldrig kontrollerade packningen – de tänkte att Nepal var Neapel på italienska och därifrån kom väl på sin höjd biscotti och parmesan. Vilket påminde mig om när jag blev av med plånboken i Neapel med ett indiskt studentkort. För att få ett nytt var jag tvungen att göra en polisanmälan i Delhi den hösten. Neapel, nej, Nepal, sa de när de undrade var jag blivit bestulen. I Neapel besökte jag såklart l’Orientale, universitetet, försökte få tag på någon som sysslade med persiska.