För sju år sedan flyttade jag från Lund till Stockholm. Det är en förflyttning på sextio mil som enkelt görs med bil eller tåg genom ett av världens mest ofarliga områden och utan att någon nämnvärd gräns passeras. Det är också den mest dramatiska förflyttning jag någonsin gjort. Inte för att något extraordinärt hände på vägen – jag minns inte ens själva resan – men för att den innebar det definitiva uppbrottet från mitt hem.
Jag försökte skriva om det i romanen Världens sista kväll. En människa lämnar platsen där hon är född och har levt, en nödvändighet driver henne, ett inre eller ett yttre tvång, och någonstans på vägen inser hon att förändringen var av ett slag hon inte kunnat förutse. Ungefär så.
Det spelar mindre roll om platsen är Budapest eller Lund; oförmågan att förbereda sig för vad förlusten verkligen innebär har inga geografiska begränsningar. För min del började det med en ofrånkomlig, jag vill säga medfödd, längtan. De första försöken till en sorts aktivitet som är svår att tala om här men som öppet utövas i de delar av världen där språket tillåter det (till exempel längs Campo das Cebolas). Ur längtan växte nya städer och nya människor, en framtidens alternativa geografi. Alltså talade jag aldrig om den. Men problemet var större än så, för samtidigt som jag anade att världen var något annat än Lund var det bara genom Lund jag kunde se den. Lund var prismat, en skärva och alltet på samma gång. Borde jag har förstått innebörden av det? Jag vet inte. Ser man bättre för att man tar av sig glasögonen och blir varse sitt synfel?
Således förflyttningen, och så småningom insikten om att den ursprungliga föreställningen inte är något annat än en uppsättning förvridna bilder.
Jag har varit hemma många gånger under de sju år som jag bott i Stockholm men det tog ett tag innan jag förstod vad det var som hade hänt. Varje gång besökte jag området där jag vuxit upp, övertygad om att jag skulle kunna återuppleva det jag en gång känt. Som om hemkomsten var en återkomst. I själva verket är det enkelt: varken platsen jag kommer från eller de jag längtade till existerar längre.