Det var ashoura, den religiösa högtiden för shiamuslimer. Vi liftade ut ur Teheran. Fem bilar plockade upp oss tills vi nådde Alamut. Föraren i den första bilen skulle till sina vänner i Qazvin för att sörja Hussein, mest för att det var kul, sa han. Han spelade de sorgliga sångerna på hög volym. Men själv verkade han glad. Han hade vita byxor och trummade på bröstet med musiken. Han var på väg till Holland och pratade om Malmö där han hade bekanta. Han lämnade oss i en vägklyka. Nästa man verkade religiös och hade en walkie-talkie i fönsterfacket och vi frågade inte så mycket. Men han berättade själv. Han jobbade för en iransk byggfirma, sa han, som hade stått bakom Disney World i Florida.
Två killar var klädda i svart. De sa att det finns bra och dåliga människor, de som går till moskén och de som inte gör det. De hade varit i Karbala, hade gått till fots från den irakiska gränsen, och skulle dit på pilgrimsfärd igen. Shiiterna arbetar i Irak, sa de, så där är säkert. De var vänliga. Vad gör ni, undrade vi, vad jobbar ni med. Vi arbetar, sa de. Vi vet en bättre väg till dit ni ska, sa de, och körde oss dit. Vi fick skjuts av en man som jobbat som lärare i trettio år och inte hade mycket till övers för religiösa högtider, men att delta förväntas av en, sa han.
Det mörknade. Vi kom till ett landskap inringat av berg som avtecknade sig bakom varandra. Föraren såg till att vi kunde övernatta hos honom och hans familj. Vi åt nasri, mat som delas ut vid särskilda tillfällen, och såg oss om i byn. På morgonen stannade två män som ville till Karbala och visade bilder på mobilen av den högsta ledaren. Framme i Alamut klättrade vi uppför trappor till en borg, där Hassan al Sabah bodde för massor av år sen. Han var med sitt gäng känd för sitt bruk av hashish och för att vara skoningslös, och hashish blev med en felsägning assassins. Genom Marco Polos reseskildring blev assassins – de som använde hashish och var så brutala i Alamut – synonymt med lönnmördare.
