Profilbild
2016-01-20

Men det finns naturligtvis en fortsättning efter uppbrottet. Så småningom ett slags rörelse i motsatt riktning, ett återupprättande av tillvaron vilket för den nyanlände inte kan beskrivas som något mindre än skapandet av en ny plats.

Vad den skapelseakten innebär och vad den kan (eller oundvikligen måste) leda till har den senaste tidens flyktingdebatter gett åtskilliga mer eller mindre reducerande, mer eller mindre cyniska skildringar av. Också av den anledningen tänker jag sluta här, men jag gör det med några ord från min pappa, som visste betydligt mer om skapandet av nya platser än vad jag gör.

Ur dikten Inför ombyggnaden av Kartha Hadatha

En stad får aldrig byggas utifrån andra principer än de
Som kan förvissa dess framtida invånare om att de aldrig
kommer att gå vilse
I den. Varje gathörn skall märkas med ett stycke av den
svikna
Ariadnes nystan och visa vägen. Andra mer eller mindre fasta
grundstenar behövs inte.
Ja, kanske, i undantagsfall, vid anläggandet av dess
kyrkogårdar.

Man skall känna igen sin stad, rättare sagt känna igen sig
I den, varje gång man möter den. Likväl får man aldrig bli
van vid den: ”Vilken
Väg ska jag välja?” frågar man sig och det självklara svaret
borde vara:
”Det spelar ingen roll”, varmed man förskonas från
Herkules vånda inför
Samma fråga. Eller? Hur som helst garanterar det senare
en mindre tråkig färd
Genom den ”främmande” staden, mot det okända.
[…]

Jorgos Alevras