Häromnatten var Rosalyns släppfest för hennes bok, och jag påmindes om vad som hållit mig i ett så tight grepp om stan. Hon brukade tala om sina texter när jag pratade om mina och slumpen ville att vi åtta år senare skulle debutera med våra böcker med inte mer än två veckor emellan. Nu gjorde jag stora ögon över de spännande gästerna – en reseskildrare och historiker, och författaren till en drömsk bok om Bombays undre värld på åttiotalet. Rosalyns bok osar aptit och den har en generös ton och får mig att associera till Suzanne Brøgger och Henry Miller. Rosalyn presenterades och hon läste ett stycke ur boken, A Handbook for My Lover, och kvällen fortsatte i den smutsiga luften och när någon sa att Delhi är en liten stad förstod jag inte först, Delhi är ju en megastad, men det är sant att man enkelt springer på samma personer oväntat ofta – det finns inte så många ställen där till exempel uppläsningar äger rum. När hon avslutade med att tacka ett flertal personer och den sista var P som hon inte ville stava ut för att han var där blev jag en sekund osäker på vem hon syftade på tills det gick upp för mig att boken handlar om den kända fotografen Pablo och det trettio år yngre jagets relation med honom. Hon signerade böcker, många kvinnor bar saris som är populärt vid festliga tillfällen och jag fick adressen dit alla åkte efteråt nedskriven på handen. Det var Delhi som jag saknat staden.