Varför skrev du den här boken? Det var den första frågan jag fick av en journalist när min debutroman “En svensk kändis” kom ut. Dagarna innan den skulle släppas funderade jag över möjliga frågor och hur jag skulle svara på dem, men tanken att någon skulle fråga något så fundamentalt som varför jag skrivit boken hade aldrig slagit mig.
Jag minns att jag, när jag fick frågan, trasslade in mig i ett resonemang som jag hade svårt att ta mig ur och när jag tänkte vidare på saken insåg jag att jag inte hade något enkelt svar. Frågan varför jag skrivit boken är svår att besvara därför att den egentligen består av två frågor: varför jag skriver och varför jag skrivit just den här boken.
Varför skriver jag? Jag har inga storslagna idéer om vad jag vill uppnå med mina texter. Jag har inget ärende, inga förhoppningar om att förändra samhället, inget konkret syfte. När jag var yngre trodde jag att litteraturen hade en förändrande kraft, att den kunde påverka människors tankar och attityder, men idag tror jag inte att det är så enkelt. De människor som låter sig påverkas av litteratur är öppna även för andra intryck. Därför tror jag inte att litteraturens roll som förändrande kraft är särskilt stor.
Även om jag inte har något ärende ser jag ändå skrivandet som en meningsfull aktivitet. Svaret på frågan varför jag skriver är ungefär samma som svaret på frågan varför jag finns: Jag började av en tillfällighet och jag fortsätter därför att alternativet inte är lika tilltalande. För mig är skrivandet så pass lustfyllt att jag inte kan tänka mig ett liv utan det.
Så varför just den här boken? Den blev lika nödvändig som skrivandet, men av andra skäl. Idén till boken kom från ett behov att få andra att se verkligheten med mina ögon.
När man flyttar till ett nytt land får man oftast finna sig i det omvända. För att överleva i det nya samhället måste man förstå det. Man måste förstå de kulturella koderna, man måste förstå varför andra behandlar en som de gör och man måste förstå hur man ska bete sig för att bli accepterad. En konsekvens av den anpassningen är att man inte kan förvänta sig att omgivningen ska förstå en tillbaka. Den som vill vara välkommen i det nya sammanhanget måste vara extremt lyhörd för omgivningen och samtidigt acceptera att omgivningen inte behöver ha samma lyhördhet.
Om jag vill vara accepterad, vilket jag vill, kan jag aldrig ställa samma krav på förståelse från andra som de kan ställa på mig. Så är det för alla som hamnar i ett nytt sammanhang, oavsett vilken bakgrund de har, men kravet är extra stort på den som tillhör en minoritet. Denna känsla av att aldrig kunna förvänta sig att bli förstådd ger upphov till en lågintensiv smärta som alltid pyr i bakgrunden, oavsett hur välanpassad man är på ytan.
Den smärtan blev för mig svår att bära. Jag kom till en insikt att jag var tvungen att göra ett försök att vända på perspektivet och få andra att se vad jag har sett. Det var därför jag skrev just den här boken. Att boken sedan blev som den blev, svart men rolig, har att göra med att den är sprungen ur smärta men skriven med glädje. Och nu när den är ute och andra människor läser den känner jag att jag äntligen har blivit mig själv.