Idag är jag bra sliten efter en händelserik kväll. Igår uppträdde jag på Reginateatern i Uppsala på ett evenemang på temat öppenhet och sammanhållning. Inför uppträdandet skrev jag detta:
Ikväll ska jag uppträda. Det ska bli kul, känner jag, samtidigt som jag redan längtar efter att gå hem och skriva. När jag var med på Bokens dag pratade vi lite om hur det är att möta publik. Jag var odelat positiv till det. Jag gick så långt att jag påstod att det var det roligaste med att vara författare. De andra menade att det är motsägelsefullt att vara författare och tycka om att stå på scen. Någon sa att många dras till skrivandet just för att kunna sitta i sin vrå och tänka. Jag gillar det också. Jag gillar både det introspektiva och det extroverta. Ibland samtidigt.
Vid närmare eftertanke inser jag att introspektion ingår i det extroverta. Inför ett uppträdande brukar jag inte vara så social. Jag föredrar att hitta en stilla vrå där jag kan hålla mig för mig själv. När jag har möjlighet att krypa in i min egen värld inför ett uppträdande brukar jag prestera som bäst.
Här sitter jag framför spegeln i en sminkloge på Reginateatern och reflekterar:
Jodå, ordvitsen var medveten.
När det var min tur läste jag ett avsnitt ur “En svensk kändis”, det som handlar om huvudpersonens bussresa över gränsen under kriget. Sedan avslutade jag med min, enligt både mig själv och flera andra, bästa dikt – “Jag kommer från jag har en dröm”. Jag skrev den när jag skulle vara med i ett antirasistiskt poetry slam i Malmö för några år sen. Den bygger på en upprepning och innehåller fler crescendon än vad skrivskolor lär en är möjligt. Den är uppbyggd med stilgreppet att överdriva stilgrepp. Sedan ligger den mig extra varmt om hjärtat eftersom den sammanfattar både mig själv, min historia och hur jag ser på mänskligheten. Ja, jag märker att det här börjar likna skryt, men jag är väldigt stolt över den dikten. Jag har framfört den många gånger och tycker bara mer och mer om den för varje gång jag kör den.
Att framföra texter för publik är verkligen det bästa med att vara författare. Få upplevelser kan toppa den känsla som uppstår i mötet med publiken.
Efter uppträdandet var det någon som sa att jag borde få mina dikter utgivna. Jag själv ser ingen poäng med det. Folk får ju redan ta del av dem.
Det blev en lyckad kväll. Jag skulle vilja skriva mer om den men jag känner mig ganska tom i bollen. Riktigt tom. Inte nog med att jag röjde loss på scenen, efter Reginakvällen hamnade jag på salsaklubb med några kompisar och dansade bort natten. Jag hade glömt mina bekväma skor på Regina och dansade i scenskorna, ett par finskor med hög klack och riktigt hård sula. När det var dags att gå hem märkte jag hur ont jag hade i fötterna. Märkligt nog kände jag ingenting medan jag dansade. Dans har en förmåga att få en att glömma allt.
Det här inlägget blev inte alls lika strukturerat som de tidigare. Och bättre lär det inte bli för nu måste jag gå till Reginateatern och hämta mina skor. Ha en trevlig söndag! Vi hörs snart igen!