Sedan ”En svensk kändis” kom ut har jag många gånger fått frågan om jag skriver på en ny bok. Det gör jag. Än så länge har jag tjugo sidor och en idé om hur historien ska sluta, men det är fortfarande mycket jobb kvar. Det mesta av jobbet faktiskt. Mellan boklanseringen och heltidsarbetet som jag inte har råd att göra mig av med har det inte funnits mycket tid över till skrivandet.
Trots den knappa tiden har jag av någon magisk anledning lyckats få ur mig en novell. Eller ja, magisk och magisk. För en månad sedan fick jag en beställning av Brevnoveller som var svår att tacka nej till. En beställning betyder att någon förväntar sig att man ska leverera och när det händer har tiden en förmåga att tänja ut sig och texten blir färdig. Igår gick vi igenom slutkorrekturet och nu är novellen skickad till tryckeriet. ”Kvinnan i lägenheten” heter den och kommer ut den 17 december.
Min skrivprocess har annars väldigt lite med magi att göra. Det kommer inga älvor som viskar i mitt öra. Inspirationen är inte en skänk från ovan. Den infinner sig när jag sätter mig ner och jobbar med texten. Visst behöver jag ha en idé som jag har tänkt på ett tag, men det finns en fara med att gå omkring och tänka för länge. Det enda som kan förvandla idéerna till text är den fysiska handlingen att sätta sig ner och skriva. Ibland blir det första utkastet urkasst, men jag föredrar att ha en dålig text att utgå ifrån än att inte ha någon text alls. Blir det dåligt är det bara att redigera. När man skriver då blir det skrivet. Det finns ingen magi i det.
En annan sak som är viktig för mitt skrivande är läsandet. Jag läser mycket och medvetet. Analyserar böcker jag tycker om. Vad var det som tilltalade mig? Vilka grepp använder författaren? Till exempel gillar jag hur Selma Lagerlöf använder sig av upprepningar i ”Gösta Berlings saga”, som i detta stycke:
”Det var på ämbetsresor, när han i sin tunna kappa hade åkt milslångt över frusna sjöar, där alla kalla vindar hade stämt möte, det var, när han hade kastats omkring på dessa samma sjöar i båt under storm och ösregn, det var, när han under yrväder måst stiga ur släden och bana hästen väg genom drivor höga som hus, eller när han hade vadat fram genom skogsträsken, det var då, som han hade lärt sig att älska brännvinet.”
Upprepningen av ”det var” ger stycket en skön rytm. Det blir extra tydligt om man provar att läsa det högt. Visserligen tycker jag att Lagerlöf överanvänder upprepningarna i ”Gösta Berlings saga”, vilket ger texten en svulstighet som blir tröttsam i längden. Men det är ett grepp som ger en fin effekt om man använder det sparsamt.
Å andra sidan kan en medveten överanvändning av ett grepp vara ett grepp i sig, som i avsnittet om semestern vid Svarta havet i Herta Müllers ”Flackland”. Där får upprepningen av ”härlig” en vass ironisk effekt:
Allt var verkligen härligt den gången i maj vid Svarta havet. Ja, det glömde jag, du var också härlig då. Kanske minns du att jag skickade dig några oskrivna vykort från Svarta Havet, de var härliga.
På det sättet kan man lära sig olika grepp och tekniker. När man har lärt sig dem och övat tillräckligt länge sitter de till slut i ryggmärgen. Då kan de komma utan att man medvetet frammanar dem, vilket lätt kan framstå som magiskt. Men egentligen har man bara glömt hur mycket jobb man har lagt ner för att lära sig hantverket så pass väl att det känns som om det kommer naturligt till en. Det finns igen magi i skrivprocessen. Det finns bara arbete.
*
Här är den senaste frukten av arbetet (omslaget är formgivet av Petra Eriksson):
