Så här ska en riktig dikt se ut! I mitt tycke helst som på den högra sidan av uppslaget. Sååå stilig! (Klicka på fotot, så blir det större och du kan läsa).
Till höger dikten i original på urdu. Till vänster samma dikt till tolkad till svenska. Den blir därmed en annan dikt, en i bästa fall kusin, men aldrig en enäggtvilling.
Det är ofrånkomligt att somligt går förlorat och annat läggs till vid lyriktolknings från ett språk till ett annat, från en kultur till en annan. Det är inget att hänga läpp över. Det är så det måste vara. Om man är missnöjd med en tolkning får väl någon annan göra en ny och bättre. Kanske du?
Diktsamlingen heter INTE LÅNGT FRÅN ENSAMHETEN och är skriven av den pakistanske poeten Faiz Ahmad Faiz (1910-84).
Den är tolkad till svenska av Marina Weilguni och Waleed Meer, och den är utgiven av bokförlaget Kitabiat, Sigtuna 1987. Lånade den gjorde jag på Fittja bibliotek, var annars?
Det här en typ av bok som jag saknar, som jag alltför sällan träffar på. Det vill säga två- eller flerspråkiga lyrikböcker. Helst vill jag se två språk på varje uppslag. Finge jag sedan även en inläsning på två eller flera språk på CD samt ett förord om hur översättningen har gått till och något om författarskapet, ja, då får jag allt jag vill ha.
Den här sortens bok är förstås en enorm tillgång om man vill lära sig språk eller försöka ta sig in i andra kultursfärer än sin egen.
Diktens idé må vara intressant, andlig och immateriell, men det finns även en materiell sida av saken, dikten som materialitet.
Det vill säga egenskapen att vara eller bestå av materia. Dikten såsom varande rumslig, rumsuppfyllande, sinnlig, konkret, kroppslig. Högst påtagliga ord som skapar världen, eller lägger något nytt till den. Såsom när “Ordet blev kött och bodde bland oss” (Johannesevangeliet 1:14).
Diktens materialitet kan ta plats och äga rum i form av ljud, bild, text, papper, svärta och olika alfabet som ovan. Semantiken ska inte underskattas.
Man kan uppskatta en teaterföreställning på ett språk man inte förstår. Många gör det. Och det kan man även göra med dikter. Språk är liksom musik en fråga om toner, melodier, intonationen, rytm, betoningar och pauser. Inläsningarna och uppläsningarna blir i sig själva tolkningar, som såväl kan öppna som stänga dörrar till olika rum av betydelser och meningar.
Ett av mitt livs starkaste och roligaste litterära upplevelser ägde rum en onsdagskväll i mitten av 90-talet.
Göteborgs konstmuseum hade då intagits av det gifta radarparet sångerskan Kerstin Ståhl och den konkrete / konkretistiske poeten Bengt Emil Johnson. De sjösatte en underbart galen poetisk happening, ett slags allkonstverk av dikt, sång, ord, ljud, toner, slingor, rörelser. Likt två vilda barn flängde de omkring i rummet. Medan vi i publiken satt och gapade.
Ännu idag 20 år senare funderar jag ibland på vad jag egentligen var med om den där onsdagskvällen. Mer materiellt litterärt kan det knappast bli. Tyvärr gick Bengt Emill Johnson bort 2010, men Kerstin Ståhl tror jag lever, och alla böckerna och inspelningarna gör det definitivt.
Avslutningsvis en dikt på svenska ur INTE LÅNGT FRÅN ENSAMHETEN:
LITE KÄRLEK; LITE ARBETE
O, dessa människor;
de som ansåg sitt livsverk vara kärlek –
eller de, som var förälskade
i sitt arbete.
Vi var så upptagna hela livet:
vi älskade en smula, och vi arbetade litegrann.
Arbetet störde vår kärlek
och kärleken hindrade arbetet…
Tills sist tröttnade vi på alltsammans;
och bådadera lämnades halvgjort.
Jag passar på att önska er en fortsatt god fortsättning, och simma nu lugnt och sansat in i årets sista vecka så här inför upploppet till 2016!