Trots att jag hunnit arbeta här på Svenska Akademiens Nobelbibliotek i några månader nu får jag fortfarande nypa mig i armen ibland. Enbart Börshusets eleganta 1700-talslokaler i sig är förstås hänförande. Att sedan hyllorna är sprängfyllda med vitterhet gör inte precis saken sämre, och än mindre möjligheten att träffa så många andra litteraturälskare. Det är då inte enbart ledamöterna eller min kollegor i personalstyrkan jag tänker på utan även de litteraturexperter och översättare som hjälper oss, liksom forskare och specialintresserad allmänhet. Svenska Akademiens ständige sekreterare vid Nobelbibliotekets invigning 1901, Carl David af Wirsén, såg framför sig ett sorts “litterärt laboratorium” och den tanken lever i högsta grad kvar upplever jag. Och över alltsammans blickar Nobelpristagarna ner, om än oftast med ganska stränga uppsyner.
Den senaste tiden har jag för övrigt läst in mig särskilt på en av dessa Nobelpristagare: Albert Camus. Ikväll visades nämligen Luchino Viscontis filmatisering av Camus fascinerande debutroman “Främlingen” i Filmhuset här i Stockholm. Jag läste den redan under gymnasiet och greps då av en existentiell svindel som aldrig riktigt lämnat mig. Nu hade jag äran att få medverka under ett inledande scensamtal då jag, Ingrid Stigsdotter (doktor i filmvetenskap) och Felix Rosén (Nobelmuseet) diskuterade hur filmen och boken förhåller sig till varandra samt det nätta lilla temat: ondskans beskaffenhet. Det kändes väldigt givande och publiken hade många inlägg och frågor. Somliga bär jag med mig. Diskussionen kring om det verkligen är nyttigt att läsa en bok som “Främlingen” resulterade till exempel inte i någon självklar slutsats. Lika svårt var det för oss som läst boken att avgöra hur vi skulle ha upplevt filmen utan läsupplevelsen i bagaget. Och framförallt: i hur stor utsträckning kan man egentligen skylla sitt handlande på solen?
