Nu är det alltså vintertid. Trädgårdsmöblerna, om vi har några, har vi ställt tillbaka i förrådet över vintern. Några få ljusare morgnar framöver förmår inte riktigt kompensera eftermiddagarnas allt hastigare fallande mörker. När jag äter frukost på vardagsmorgnarna (och resten av familjen fortfarande sover) hör jag kajorna vakna och prata i träden utanför. Sömniga liksom jag? Eller har de varit vakna länge?
Jag låter detta bli övergången till en av mina favoritdikter, en sån som jag ofta känner för att läsa om, och som kan läsas på Litteraturbanken. Erik Axel Karlfelds ”Vinterorgel”, i samlingen ”Hösthorn”.
Dikten är en årstidsskildring, från allhelgona till Marias namnsdag, den 28 februari (antar jag). Jag har läst den högt vid flera tillfällen (nej, inte offentligt, men för familj och vänner), och den har en oerhört tacksam rytm för det. Och den smakar så bra, orden är fantastiska, vändningarna, bilderna. Den är full av allitterationer: ”Svävande svall”, ”lövens lösa lek”,
Sen är det vissa saker jag alltid fastnar på (Eol, violoncell, salcional), hur sjutton ska det uttalas, betonas? En del av orden som är främmande tror jag är orgelns olika register. Och jag är (oftast) en läsare med hög toleransnivå för saker jag inte förstår. Här låter jag orden vara, formar dem med tungan, släpper dem.
”Nu ligger det stora tempeltun/som en liljevret.” Vad betyder det? Men jag läser ändå, fascinerad.
Och jag tilltalas väldigt mycket av det där: hösten och mörkret och den liksom tillbedjande och vördnadsfulla tonen. Här är natur och väder som man måste knäfalla inför, underkasta sig. Eller hur? När mörkret sveper in.