Jag pratade om min roman ”Mary Jones historia” på ett bibliotek häromsistens och fick svara på frågan ”Skriver du på något just nu?”. Efteråt fick jag tips av en i publiken om att läsa Petrus de Dacia, det var absolut ett måste om man skrev om medeltiden, tydligen. Ett namn jag inte mindes mig ha hört innan. Men var fann jag honom, om inte just på Litteraturbanken? Det var dessutom faktiskt intressant på mer än ett sätt …
Något att jag ramlade över tidigt i arbetet med det här romanprojektet var en understreckare i Svd om Beginer.
Har läsaren inte hört talas om dem innan? Det hade inte jag heller, men understreckaren gav mig en omedelbar känsla av ”DET HÄR!! Här är något viktigt!”. Beginer alltså. Inte nunnor, men nästan. Kvinnor som levde i sammanslutningar i hus eller gårdar eller stora stadsdelar under medeltiden (från 1200-talet nån gång). Ett sätt att själv kunna välja sitt liv, kanske det enda. Ett sätt att undvika att bli antingen gift, nunna eller prostituerad. Om det nu var hur valet såg ut. Något hårdraget förstås, men inte alldeles orimligt.
Beginerna avgav inga klosterlöften, och behövde inte heller ge upp ägodelar eller eventuell egendom. De arbetade, ofta med textilproduktion, med undervisning, med annat socialt arbete. På vissa platser var de betraktade som proffs på att be vid dödsbäddar, och tillkallades särskilt för detta.
På många platser i Belgien och Nederländerna finns deras begingårdar kvar. Jag har varit på den i Amsterdam.
Det jag inte säger här, men som ni läsare säkert gissat, var förstås att jag skrivit in beginerna i min roman, och det är tack vare den där understreckaren.
Sen visade det sig att Petrus de Dacia också skrivit om beginer, framför allt om en (i Köln). Allt hänger samman!
Min känsla när jag läste om beginerna var ”Men varför har jag inte hört talas om det här innan?” En sorts tidig feministisk rörelse som direkt talade till mig. När jag berättar för folk om dem brukar jag också få precis den reaktionen: ”Men varför känner inte alla till det här?!” Det slår mig allt oftare vilka stora hål det är i ens historiekunskaper.
Jag har bland annan researchläsning plöjt en väldigt intressant bok om beginerna: ”Cities of Ladies. Beguine Communities in the Medieval Low Countries 1200-1565.” Titeln förstås en hänsyftning på Christine de Pisans ”Kvinnostaden” från 1400-talet. En annan tidig feminism, hon frågar sig: Varifrån kommer kvinnoföraktet i den västerländska civilisationen? (!).
Ja. Om beginerna skulle man (jag) kunna hålla på och skriva länge, men det får nog räcka nu. För den intresserade går det ganska bra att googla sig till mer information.
Men en avslutande tanke bara, något som slog mig när jag läste om “Det går an” nu så här parallellt med Klassikercirkeln.
Det finns ju likheter i att välja livet som begin, med arbete, avskildhet och självförsörjande (eller vad man ska kalla det för) och det sätt som Sara Videbäck i Almqvists roman planerat sin framtid på. Nu är hon visserligen så att säga ute i samhället, och vill visst gärna ha en (särskild) man, men ändå? Likheterna ligger i att göra ett eget val i en tid där det egentligen var omöjligt, tänker jag. Vad säger ni som läst romanen om en sån jämförelse?