Även om jag skriver det allra mesta på min dator, så bär jag alltid omkring på anteckningsböcker. Eventuellt skulle man kunna säga att det där med anteckningsböcker är något av (ännu) en besatthet … Ett samlande? Jag tycker om att välja rätt anteckningsbok inför arbetet med ett romanprojekt. En som stämmer överens, ger rätt känsla. Det behöver inte vara något avancerat, men jag skulle aldrig skriva anteckingar till min Digerdöds-roman (mer om den i ett senare inlägg!) i en anteckningsbok med femtiotalsstil, till exempel.
I hyllan i sovrummet står både de fullskrivna och de ännu oskrivna anteckningsböckerna uppställda (eller, nja, inte alla, de skrivna får maka på sig efter hand).
Visst är det något tilltalande med fullskrivna sidor i en anteckningsbok?
Den som liksom jag delar den passionen rekommenderar jag att titta här: Harriet Löwenhjelms Manuskriptboken på Litteraturbanken. Så fantastiskt fin. Handstilen! Teckningarna! Flera av dem är så fina att jag gärna skulle ha dem på väggen.
Visst ser man också precis hur papperets yta känns – lite blank, och hur bläcket i hennes penna flutit när hon skrivit? Missa inte Pingstbilden, där Jesus, Gud och den helige Ande (!) sitter till bords under ett träd. Möjligen ser anden någon avog ut …
Tänk att lämna efter sig så vackra anteckningar – jag tänker att mina egna är hastiga, slarviga, hoprafsade… Men kanske har Harriet Löwenhjelms lilla fina bok föregåtts av skisser, spridda lappar, övningar?