Det finns klassiker som man vet att man borde läsa, antingen för att man vill bilda sig, eller ha läst något som många andra har läst, eller för att man tror att litteraturen i fråga kommer att tala till en. Och så finns det böcker som inte blivit klassiker än, men som när man hittar dem ropar rakt in i hjärtat på en. Och som borde bli klassiker.
För mig var Kerstin Ekmans Rövarna i Skuleskogen en sådan bok. Jag hade läst mycket Ekman, började med Vargskinnettrilogin och har sedan läst mer av henne. Men tänkt att den där boken handlar väl om några rövare i en skog, jag vet inte… Så fel jag hade!
En dag plockade jag den ändå från hyllan på biblioteket och började.
Här, lyssna på den här inledningen!
Visst finns det rövare i romanen, och i skogen. Men det är den där ”skorveluvan”, trollet Skord, som är huvudpersonen. Han tar sig ur skogen, blir någon annan, nästan en människa. Men lever i nästan femhundra år, och hinner förstås uppleva mycket under tiden. Det är en fantastisk bok, som alldeles trollband mig! Och jag kunde inte – kan nog fortfarande inte – begripa att inte alla talade om den. Visserligen är den från 1988, och inte alldeles ny, men varför var det ingen som satt den i händerna på mig, krävt att jag skulle läsa den, övertalat mig, tjatat, rekommenderat? Den bara stod där, bredvid Vargskinnet-trilogin och Händelser vid vatten, och Katrineholmsböckerna. Den får vara min önskeklassiker! Allt ljus på den!