Medan hösten sakta smugit sig närmare har vi varit på resande fot tillsammans med Sara och Albert i Carl Jonas Love Almqvists Det går an. Vi har inte bara rest till Västergötland utan också till 1830-talet, en ganska exotisk destination, som onekligen väckt tankar kring hur faktiska livsvillkor påverkar kärleken. Så här skrev Catharina:
Sara är en entreprenör och innovatör inom ett manligt arbetsområde. Hon planerar för hur hon ska kunna försörja sig även när hennes mamma dör och inte längre kan ”skydda” henne. Hon vill vara en självständig person och inte vara beroende av att en man ska försörja henne, hon kan och vill klara sig själv. Men det innebär inte att hon vill avstå kärlek och relation med en man. Hon har en tydlig bild av hur hon vill ha det och tycks få med sig Albert i sitt tänkesätt ganska enkelt.
Så är det. Albert låter sig övertygas. Han är gjord för att övertygas. Hans roll i texten är att vara den som dåtidens läsare kunde identifiera sig med. Och ändra åsikt tillsammans med. Det går an är en kärlekshistoria, en reseskildring, men också en stridsskrift. Visserligen ytterst charmerande men ändå en stridsskrift, en liberal inlaga i den tidens debatt för allas frihet och rätt att själv ta ansvar för sitt liv, vare sig man var kvinna eller man. Sara är skapad för att tala och argumentera för detta. Det som är så förunderligt med henne är att Almqvist, trots att han låter henne axla en så tung polemisk roll i texten, ändå lyckas göra henne så levande och så livsbejakande, så lätt att tycka om och imponeras av på samma gång.
Det är mycket starkt av henne att bryta det sociala mönstret för att på så sätt bibehålla sitt eget fria liv. Jag är övertygad om att hon har ett hjärta fyllt av känslor, men hon vill inte riskera att trasa sönder kärleken genom vardagens tristess eller genom eventuellt fylleri och misshandel. Smart av henne att arrangera så att hon får både kärlek, inkomst från hyresrummet och dessutom bibehållen självständighet! Jag gillar henne skarpt! :-)
skriver Bokskorpionen och det kan nog alla hålla med om.
Det där att både lockas med i illusionen och tänka på romangestalterna som verkliga människor och att tänka på dem som avsiktliga konstruktioner är ju ett sätt att delta i den litterära leken, att både vara med och låtsas och veta om att det är låtsas man gör. I den leken är berättaren en viktig lekledare och i Det går an träder ju berättaren fram i texten då och då och talar om att han minsann inte berättar allt, en hel del får vi föreställa oss själva. Så här beskrev Mija den effekten:
Plötsligt rycker ’historieskrifvaren’ på axlarna och säger att man kan ju inte veta och hålla reda på allt. Ett smart sätt att svära sig fri och slippa bli åtalad för osedlighet. Det enda som står att läsa är ju att det tog ovanligt många övernattningar för paret att komma fram.
Berättaren låter oss gissa, visst är det en kärlekshistoria vi läser, men vi får berätta den själva. Och det gör vi gärna, hur upprörda många än blev i Almqvists samtid, där till och med de här antydningarna var för mycket för många.
Berättaren växlar mellan olika perspektiv. Ibland märker man att det sker, andra gånger tänker man inte på det.
Almqvist bygger verkligen upp en levande text som är i rörelse framåt och pågående på något sätt genom dessa glidningar i berättarperspektivet
skriver Kerstin M och pekar därmed på en viktig aspekt av den där svårfångade livfullheten i skildringen.
Men vi har inte bara diskuterat det historiska sammanhanget och berättartekniken. Vi har – förstås – också varit inne på innehåll och tematik och inte minst vridit och vänt på det mellanläge som återkommer på så många plan i Det går an. Vi har talat om Saras smarta sätt att byta mellan hatt och huckle, av sociala skäl, men också av praktiska:
Sara är ju också en mycket praktisk kvinna. Hon byter huvudbonader även av skälet att hatten blir dammig under resan med häst och vagn. Då är det bättre med en sjalett, som går att skaka dammet ur
påpekar Bokskorpionen och fångar där Almqvists förmåga att skriva om det konkret vardagliga och ändå fylla det med vidare innebörder, kanske en del av hans berömda ”poesi i sak”-inställning.
Om fönsterglasen är det som finns mellan verklighet och dröm – mellan ute och inne – det som gör att vi bara kan titta på en annan människa genom ett filter (glas) och inte komma henne nära så är kanske fönsterkittet som Sara så noga (med ett hemligt recept) lagar till en symbol för hur man ska få livet att hänga ihop?
föreslår Mija och det är ingen dum sammanfattning av utopin i Det går an, den som Sara så solstrålande står för, med sin påhittighet och sin livsaptit.
Som vi sett och förstått var mycket av det hon hade att kämpa emot typiskt för hennes tid. Numera är skråväsendet avskaffat och kvinnor är lika myndiga som män, men ändå är Sara tidlös som tankeväckare och uppmuntrare, det har vi sett och samtalat oss fram till. Och det kan hennes kitt stå som symbol för. Det handlar och kunskap och mod: Inte ge upp utan tänka ut en lösning!
Immi Lundin
Hur fungerar cirkeln?
PDF-version av denna sida
Introduktion till Det går an