Idag ska jag posta en ansökan till författarfonden. Fyllde i blanketterna igår. Ringde skatteverket för att få siffror över mina inkomster för senaste tre åren. Kallsvettades. Mådde illa. Jag har någon sorts blankett-och-siffror-ångest nämligen, inte alldeles olikt Bernard (Dylan Moran), boklådeinnehavararen i Black Books, när han ska deklarera.
Se det avsnittet här: Black Books episod 1
Sedan skulle jag skriva något, dessutom. Nämligen en “Beskrivning av din pågående litterära verksamhet samt ev. planer för den närmaste framtiden. Kompletterat ev. med beskrivning av din ekonomiska och sociala situation som litterärt verksam. Lämnas på separat A4 papper (max två sidor).” Oj.
En enkel liten “beskrivning” alltså?
OK…
9/9 2015 Balåliden TILL FÖRFATTARFONDEN
Jag var sjukpensionerad, eller hade aktivitetsersättning som det hette, förut. I flera år. Låter det illa? Förlåt. Det är ju ändå bara själva ytan-av-det, egentligen. Kalla byråkratiska ytord som ”aktivitetsersättning” berättar inte om hur risigt det faktiskt kändes. Sådär när alla andra kom vidare, pluggade, blev nåt. Och jag, inte. Trots att.
Sen 2012 vann jag Umeå Novellpris med min första färdigskrivna novell. Det första jag lyckades avsluta. Så. Riktigt sätta-punkt-för.
Det blev en vändpunkt.
När jag vunnit Umeå Novellpris tog förlaget Novellix kontakt och beställde en novell, medan Sveriges Radio tog kontakt och beställde en annan. Och jag fick åka ända ner till Åmål för en betald uppläsning med bland andra Pia Juul, Jan Arnald och Stewe Claesson, bara det! Tänka sig. Betald. Jajamensan!
En betald uppläsning OCH betalt för det jag skrev. En lycka, o ja! Fast inte så enkel.
Det gick nämligen inte att ha en enskild liten firma och skicka iväg enstaka fakturor, sådär bara lite ibland, undertiden jag var kvar i försäkringskassan långa lista över oföra. Gick inte. Trots de blygsamma summorna.
Om detta blev jag upplyst av en välmenande tjänsteman som tyckte att:
— Skriva? Det var ju ändå bara en hobby, eller hur?
Jag meddelade då genast tjänstemannen i fråga att jag nu, utan dröjsmål, skulle börja försörja mig som författare.
Jo. Rakt av! Bara sådär.
Hoppade ut ur samhällets skyddsnät.
Tur att jag hade gift mig innan! Och tur att min livspartner faktiskt tog det så väldigt väl också. Vi har ju även två små att försörja.
Och det dröjde lite. Eller lite länge. Jag behövde ju skriva mer. Och så.
Få ordning.
Fast en viss uppmuntran blev det ju förstås när jag tilldelades Sveriges Radios novellpris 2013, för den tidigare nämnda radionovellen, också.
Nu i höst, år 2015, har jag äntligen, faktiskt, i alla fall, Debuterat. Debutboken Bli som folk kom ut på Norstedts förlag. Det är en novellsamling (jag vet, det är skrattretande i och för sig, om planen helt simpelt hade varit att ta över försörjningsbördan för familjen). Men jag är ganska fäst vid den och recensionerna har varit lysande.
Mina planer för framtiden är att fortsätta skriva.
Planerna för den närmaste framtiden (vilket ev. efterfrågs ovan) är att i eftermiddag köra mot Umeå för att väl där tala om min bok, först i en radiostudio för P4 Västerbottens lyssnare, och sedan på Bokcafé Pilgatan ikväll. (Pilgatan har meddelat mig att biljetterna till kvällen är slut men jag hoppas kunna klämma in en extra gäst, ändå, för det är faktiskt mer trivsamt med sällskap i bilen).
Innan jag åker ska jag dessutom tala med min förläggare om ett ord som förirrat sig in på fel ställe i boken, Bli som folk behöver nämligen ”tryckas till” (!) idagarna, och jag hoppas kunna få det rättat.
Vänligen överväg att tilldela mig ett arbetsstipendium! Även husfriden skulle säkerligen gynnas.
Hälsningar Stina Stoor
Inslaget i P4 Västerbotten: “Stina berättar om hur det blev en novellsamling” hade kunnat skickas med istället för brevet, ev.
Men nu är det hög tid att fara till brevlådan i Högås.