Profilbild
2015-09-06

Man åker till fjällen en vecka, man åker till den vackraste av platser för att vältra sig i sol, vända sig i frihet, vada i iskall fors utan tankar på något, och under tiden flyter en pojke i land på en strand. Så långt bort, så väldigt nära. I solsystemets varma famn är det ett litet kast med liten boll, ett simtag bort. Där guppar han med sin röda t-shirt och blåa shorts och han är inte den första pojken som flutit iland, han är en av tusen pojkar, flickor, söner, döttrar, bröder, systrar, föräldrar, forskare, fastighetsskötare, frisörer, fackmän, filantoper, frihetsberövade, frihetskämpar, frakturexperter, fuskare, femkampare, farmaceuter, flygrädda, folkvalda, förälskade, formgivare, framgångsrika, floursköljande, feministiska, fiskare, finsömmerskor och andra som flutit, inte simmat iland på den här stranden, där här remsan land dit de hoppats få komma i relativ trygghet, för ett tag, ett liv, en framtid utan våld. De är så många, men den här pojken fångades på bild av någon och bilden fick vingar. De vingar han inte hade att flyga bort över vågorna med.
Man sitter på en vacker fjälltopp och gud är så nära och så vänlig, men samtidigt lever människor, i en annan del, på en enda sak och det är hopp och det hoppet sviker den guden som här får representera allt det obegripliga och oerhörda livet är. Och över fjället springer en liten ren, den har ett barn i släptåg och allt ser ljust och hoppfullt ut, men samtidigt vet man att de som sköter renarna drivs längre och längre mot en marginal som gör deras liv här omöjligt och de tillhör ett folk som drivit och drivits och drivits åt sidan för andra kulturella intressen under århundranden. I ett stort land på andra sidan Atlanten har det folk som levde av vidderna helt trängts undan för att ge plats åt europeer som svalt, som flydde religiöst förtryck, som lämnade hus och hem för att skapa sig en framtid som var över huvudtaget möjlig. Och det är evigt och det är besvärligt och det är ändå inte möjligt att förneka: Människor flyttar, de vill överleva, de vill ha relativ frihet och trygghet. Ändå har det byggts en mur av papper och vapen mellan länder, mellan folk, mellan världar som ändå bara en en samma: Vår värld, den enda värld vi har. Och vill vi att det ska vara en värld där pojkar i röd t-shirt och blå shorts flyter i land på en strand för att vapen och papper är så starka så obändiga, så fruktansvärt icke-lyhörda inför de behov som rasar i människors kroppar. Det behov av överlevnad, det behov av relativ trygghet, relativ frihet, relativ chans att leva ett värdigt liv. Det behovet rasar och vi kan inte hålla för öronen, jo vi kan, men vi kan inte blunda när en drunknad pojke ligger i vattenbrynet, jo det kan vi, men då vet alla, då ser alla sanningen: Vi blundar och en livlös pojke ligger och guppar i vågskvalpet, hans t-shirt lyser röd. Det är kärlekens röda. Det är en vallmo, en nyutslagen ros. Det är en universell bild och ingen kan säga att de inte förstår den. Bilden. Pojken. Död. Och alla vet att en liten pojke är oskyldig. Jag vet inte vad som trotts innan om människor som flyter livlösa i vatten mellan länder som papper och vapen håller isär, men den här pojken är oskyldig. Det syns. Han är ett barn. Han är förihelvete ett barn. Och alla ser det. Den oskyldiga dör. Vem är då skyldig?

Där upphör tystnaden. Fjällens vita, smältvattnet som porlar, iskalla tårar nedför mossklädd kind, gammal som gatan, äldre än varje stad. Ett rop. Över bergen. Samma berg, samma berg som alltid stått här och som lyssnat till mänskans klagan så länge hon minns och innan dess, det stilla ljudet av vatten som rinner. Vatten som rinner. Livet som rinner ned för berget och ut i havet. Och ingen vet vad som händer när man dör, men vi vet att leva är svårt när en människa dör och det är inte helt säkert att det inte är ditt fel.