regn över bilens ruta, foto Nasti Roots
Har börjat förstå att jag arbetar på en bok som jag inte vill skriva. En bok jag inte vill ska behövas. Och en berättelse jag försökt hoppa av, och/eller byta ut, i snart tjugo år. Men är där igen. Tillbaka. Nu. Insyltad så upp över öronen att jag. Att jag.
Förtvivlar, kanske.
När Bli som folk kom ut började journalister besöka mig, ringa mig, och fråga frågor. Från början kändes det enkelt. Journalister är ju människor! Jag mötte människor. Andra, levande, verkliga, påtagliga individer; öga mot öga. Öra mot mun. Min röst mot ett nickande och uppmuntrande intresse som ville veta än det ena och än det andra. Jag kände sympatier. Kontakt. Ibland klickade det med någon och det var Roligt, faktiskt.
Men hur lär man sig att ljuga, rakt upp i synen? Hur lär man sig att tiga? Byta spår? Säga nej? Till mestadels helt hyggliga människor.
Ett fruktansvärt och mycket pinsamt felcitat (jag tänkte faktiskt “nu kan jag aldrig mer visa mig ute bland folk”, så skämdes jag när jag såg det!) i en blank tidning lärde mig i alla fall en läxa. Kräv att få läsa innan publicering! Alltid! Jämt! Lita inte på att man lyssnar, och Förstår. Journalist-nickandet kan lika kärna betyda “jaja, fortsätt” och alla, ja Alla, har sina egna färgade, eller regnvåta (tårdränkta?), ögonglas – och hörselgångar. Färdas man i en viss hastighet rör sig vattnet till och med uppåt över bilrutorna. Inget är fullkomligt. Inget Glasklart. Det blir effekter och förskjutningar. Ibland försköningar med.
Inte bara, enkelt, sådär.
Jag lusläser inte alla intervjuer men försöker att ögna igenom i alla fall, numer. Tänka: Kan jag stå ut med? Kan jag, ja då passerar även småsaker som hade kunnat rättas. Jag begriper ju att Allt kan Aldrig bli rätt, så det får gå.
Jag är mat. Lön på bordet. Mina ord säljs. Jo. Tänka sig, journalister arbetar!
Men vissa saker har jag aldrig råkat säga. Vissa köttben har jag aldrig bjudit ut och serverat, för vissa delar av min levnadskropp är inte deras att formulera sig om, eller ens röra. Vissa upplevelser förlorar det enda Värde de trots allt kanske har, om inte värdet förvaltas väl, får vila, formas, läggas tillrätta i en mer upphöjd form.
Ibland är blod bara blod och smuts bara smuts. Men min smuts är min. Gjutformarna för den smutsen är, tyvärr, också mina. Själva smedjan. Slitet. Skiten. Och den ojämna ögonskivan att se det genom.
Har börjat förstå att jag arbetar på en bok som jag inte vill skriva. En bok jag inte vill ska behövas. Och en berättelse jag försökt hoppa av, och/eller byta ut, i snart tjugo år. Men är där igen. Tillbaka. Nu. Insyltad så upp över öronen att jag. Att jag. Att jag förr eller senare kommer att skrika, och bara gasa, istället för att hålla tyst och försöka byta spår, lite fint.