“Fångenskap är att vara separerad från din egen kropp.” Orden är den ungersk-rumänske dramatikern András Viskys. Igår presenterades han på rumänska kulturinstitutet (RKIS) i Stockholm, och i ett samtal modererat av Magnus Florin fick vi lyckliga som hittat dit denna regniga höstkväll veta mer om en dramatiker, som ofta utifrån sitt eget dramatiska livsöde skapar verk som är på samma gång lättillgängliga och avgrundsdjupa.

Visky tillhör den ungerska minoriteten i Rumänien, och föddes 1957 i Târgu-Mureş. Hans far, som var pastor i den reformerta kyrkan, dömdes 1958 till 22 års fängelse och tvångsarbete för samhällsomstörtande verksamhet. Modern och de sju barnen förvisades till en rumänsk Gulag i de sydöstra delarna av landet där de vistades i fem år. Detta satte outplånliga spår i den unge Visky, som sedan i sina dramatiska verk och iscensättningar ofta återkommer till just fångenskapen och en slags ”barackdramaturgi”. Visky är nämligen också dramaturg och har bland annat iscensatt texter av Imre Kertész (till exempel hans Kaddish för ett ofött barn) på ett radikalt sätt. Hans pjäser har spelats på flera internationella scener, inte minst i USA och Storbritannien.

I samtalet med Florin, påläst och engagerad som alltid, framgick att Viskys verk skall ses i en annan tradition än den vi i Sverige kanske är mest vana vid: den psykologiska teatern (som hos oss tar sin början hos Strindberg och Ibsen). Visky skriver istället in sig i en karnevalisk linje dramatiker, som löper från det medeltida mysteriedramat, via Shakespeare och Molière till moderna dramatiker som Heiner Müller, Witold Gombrowicz och Samuel Beckett. Det är en typ av dramatik där genren inte är viktig, där komedi och tragedi samsas i samma scenrum och där, med Viskys ord, ”Katarsis innehåller humor och blod på samma gång.”

Jag hade glädjen att få översätta dikter och utdrag ur tre dramer av Visky, som alla på olika sätt speglar den totalitära statens brutala ingrepp i individens liv, ingrepp som når ända in hennes kropp. I Pornografi får vi följa en kvinna som övervakas av säkerhetstjänsten, men vägrar inrätta sig i de begränsningar som avlyssning och övervakning kunde innebära. I Jag har dödat min mamma får vi följa barnhemsflickan Bernadett och det sätt på vilket institutionerna och vuxenvärlden begår ständiga övergrepp på henne. I Julia följer vi historien om Viskys mor och den fullständigt absurda förvisningen till den grymma Gulagvärlden. Alla tre styckena handlar på olika sätt om fångenskap, en fångenskap som gör till och med kroppen ofri, där du tvingas separera dig från din kropp för att överleva.

Texterna lästes helt makalöst av Irene Lindh och Björn Granath, och som översättare är detta en prövning: att höra sina repliker (som man förvisso kanske läst högt för sig själv) uttalas av professionella skådespelare. Men det är samtidigt en ojämförlig känsla när det gjuts liv i ord du brottats med för att få fram flyt och nyanser. Det är otäckt, men när du hör att texten funkar, magiskt. En form av katarsis kanske.

På tal om katarsis: imorgon torsdag börjar bokmässan i Göteborg. Efter att ha bokat om tåg till flyg (SJ lyckade naturligtvis skapa tågkaos mellan Stockholm och Göteborg lagom till mässan) är jag nu på plats. Jag börjar långsamt inse vilken märklig tillställning detta kan bli, med Ungern i fokus. Förhoppningen om ett (äntligen!) brett intresse för bra ungersk samtidslitteratur, börjar förbytas i farhågan om att kontraproduktiv (och motbjudande) ungersk främlingsfientlig politik och taggtråd kommer rikta fokus åt ett helt annat håll. Det blir i vilket fall en spännande dag imorgon. För egen del inte minst för att jag då får samtala på scen (en liten en, men ändå) med András Visky och den ungerske poeten Dénes Krusovsky om språket som material i den komplicerade berättelsen vi alla befinner oss i. Fortsättning följer.