Profilbild
2015-09-14

tidningen skriva2

Allt rullar så fort, och som försvinner.

Jag far och flyger. Far och far. Imorgon klockan sju hämtas jag av en granne (från grannbyn) som pendlar in till Umeå, han har lovat mig lift till flygplatsen, för på kvällen är jag nämligen inplanerad i något som heter Release Me på kulturhuset/stadsteatern i Stockholm. Och innan det är det nån liten intervju ute på Riddarholmen. Och nån liten lunch innan det, också. Sisådär. Litegrann, att hinna med.

Min ordning är oklar. Det hela är ändå en aning MYCKET, kanske. Otydligt. Jag vet inte vad jag känner. Att känna tar ju som tid och jag har svårt att känna efter “på springande fot”. Kanske till och med svårt att begripa. Framgång?

Alltså, jag står inte precis och ler dygnet runt.

Men tacksamhet. Jodå. Och jag känner mig även oförlåtligt otacksam när jag blir mer trött än lycklig av att flänga runt. Blir som besviken på mig själv. Jag vet ju att jag ska vara TACKSAM. Att jag ska le, och njuta, som tacksamt. Jämt.

— Jomen, hur har din barndom påverkat dig?

(Ja hur? Vad är rätt svar? Man vill ju inte svara fel heller, inte svara FEL. Men vad är rätt? Rätt? Och rätt sådär utan att visa ALLA tarmar. Utan att blotta mig helt och vräka ut innanmätet mitt, plötsligt, mitt på bordet, eller i mossan. Utan att tappa kontrollen..).

Försöker ändå svara så ärligt jag kan. Svarar på frågor. Svarar och svarar. Funderar. Försöker få det rätt. Idag i sex timmar. Och mest går det ju ändå bra. Som idag när tidningen Skriva var här. Jo. Tänker till och med att jag kan dra vissa lärdomar:

1. Det blir roligare när jag klär på fotografen älgjaktskeps och bestämmer mig för att ta med alla på guidad tur vid döbilen.

2. Balanserade farmors löständer på huvudet en kort stund, det lättade upp! (Tyvärr fotade inte JAG just då).

3. En termos kaffe i skogen är alltid en bra idé!