Jag har blivit ombedd av en damtidning att ge två korta små boktips, bara ett par meningar om varje. Något som passar i julklappsäcken sådär. Lite trivsamt. En tillsynes enkel uppgift som plötsligt växer mig över huvet. Jo. Växer och växer.
Jag ligger vaken om natten och har dåligt samvete gentemot de böcker jag försummar. Samlar fler och fler av “tipsen” i fönstret vid sängen (som om de faktiskt vore i någon sorts fara-att-försvinna därute i mörkret i de olika bokhyllorna och högarna runt om i stugan), jag bygger olika torn i fönstret, flyttar böcker mellan dem, och resonerar med mig själv.
Fast jag borde ju begripa att de flesta av böckerna inte alls behöver MIG! Vissa har fått vingar i form av nobelpriset redan, som Alice Munro till exempel. Och om man vill, jo om man VILL, då kan man faktiskt hitta till ett exemplar av Elfriede Jelineks De utestängda, på egen väg? Jo, jag tror det. De som VILL hitta nobelpristagare hittar dem väl? Och Marguerite Duras lilla bok Att skriva likaså.
Men vem hittar Eva Neander?
Och varför inbillar jag mig att det spelar någon roll vad jag tipsar om ens? Ingen har väl någonsin uppskattat att få boktips (eller julklappsböcker!) av mig? Nädå. Och jag har vant mig vid det. Slutat tjata och pracka på folk.
Så att ge två korta små tips blir väl nu kanske ändå att blotta strupen en aning. Att avslöja vad jag egentligen kryper ner under täcket med om kvällarna. Jag avslöjar kanske mig som “finare” än jag borde? Eller “fulare”? Något säger de där tipstornen om mig, om Stina. Jag som alltid läst i ensamhet och aldrig diskuterat litteratur med andra egentligen. Det har varit mitt inre liv, läsandet. Som att blanda blod. Ett handslag. En hemlig ritual. En sammansvärjning med de osynliga (vars namn jag inte kunde uttala utan såg endast som text), skrivna.
Men ändå nu. Mod. Mod. Ett andetag.
Och medan jag skriver detta tänker jag att Nam Le. Jo. Nam Le! Hans novellsamling The boat, den MÅSTE väl ändå med. Den. Och nu, akut nu! Så som han skriver om flyktingarna på båten, sådär utan dricksvatten, i nöd. Och den lilla pojken som! Hajarna! Kroppen! Allt.
Jag tar ut Nam Le ur stortornet och lägger bredvid, ensam. Bara en till nu. Jag ska väga och finna en enda till. Ett tips till. Sedan skriva några rader om varje.
Antagligen kommer tidningens läsare bara att ögna igenom de där korta raderna och sedan glömma. Folk har egna måsten. Skriver egna, andra, listor. Och storhandlar mat. Stressar. Skyndar. Slår in egna smidiga storslagna saker i fint papper, i lagom tid.
Fast en och annan kanske tänker att:
— Jomen alltså, en bok va? Utmärkt! Det finns ju böcker på Konsum.
När jag var i lågstadieåldern fick jag en gång nästan alla böcker från vårt Konsum här i present av min pappa, det var ju Harlequin erotic och romans då, på den tiden, men oj ändå vad jag läste (och lärde) – !
Och som tak däruppe ligger novellsamlingen Lyssnerskan av Tove Jansson.