Profilbild
2015-08-26

Obeskrivlig lycka över att äntligen få jobba efter alla dessa veckor av semester och kurser och boksläpp och miljarder mail och annat som snurrar in tankarna här och nu. Alldeles för mycket sådant för en som är van att tillbringa timmar om dagen i sin egen sfär. Inte här och nu; där.

Men nu:

ÄNTLIGEN.

Tillbaka. Där det börjar.

Alla sånger föds hos människan ute i den stora ensamheten, skriver Kîlime en inuitisk poet:

De kommer till oss som gråt djupt inifrån hjärtats klagan eller som ett uppsluppet skratt, framsprunget ur den glädje man inte kan låta bli att känna över livet.

Utan att vi själva vet hur kommer de med andetagen, ord och toner som inte är vanligt tal.

 

Och sångerna tillhör den, som förstår att sjunga dem för andra.

 

Och nu ska jag få tillbringa en hel vecka i (självvald, viktig detalj) ensamhet, med torra, avbrända alvar, mjukt slipade kalkstensskivor i marken, frökapslar och fågelstreck, flyttande, sig förberedande, flyende streck över himlen och det ganska sorgliga ljudet de sprider genom byn, genom ryggraden, en liten strimma avsked. En sommar som är förbi, igen. Och den här skarpa sensommarsolen som ingen kommer undan, som ser igenom en får en att vilja slänga kläderna i tvätten (även om de kändes rena när man packade) och köpa något typ en penna eller ett par nya gympadojjor. Men också känslan: Att vilja skapa; göra något!

Och jag har min skrotiga dator och alla spridda anteckningar med hit för att kunna skriva klart boken jag påbörjat och avslutat och gått in i igen och egentligen aldrig vill sluta skriva, för den är så härlig att vistas i: Ölandsången.

Även om det är en sång om död och fröer som sprids och verkar gro men aldrig gör det, får egna frökapslar för vinden att slå sönder i september, sedan.

En bok. Ett språk.

Finns språket så finns boken. Då handlar det bara om att hälla ut det i lagom formar och grädda och glasera och kombinera, organisera till någon form av ÄTBART bakverk.

Själva materialet är redan framtaget alltså, till just den här skapelsen:

Språket.

Om nån av er läst mina böcker Kalmars jägarinnor eller Sund så vet ni att det finns ett kursivt spår som rinner genom böckerna, det språket är Ölandssången och nu ska det få en helt egen bok och stå för sig självt mellan två pärmar gå från sida ett till sista sidan och rinna förhoppningsvis friktionsfritt. Är det tänkt.

Det är lätt att tänka.

Men igår var jag hos en kompis på landet och det hade dykt upp en ny tjej där, en kanadensiska med kläder av läder hon garvat själv. Hon bad mig ta med hudar från Öland dit jag var på väg. Hela hudar insaltade och benen och hjärnan i en plastpåse ville hon ha också om det fanns rådjur och det slog mig att jag inte ens vet vilket datum jakten börjar. Hon kom från Kanada och deras natur är är rätt lik vår och i hennes stam har de en tradition att ta hand om precis allt på djuren. Och min kompis satt med ett stycke trä och undrade vad hon skulle göra med det och den här tjejen tittade på henne med en ganska oförstående min och sa att det är inte du som ska bestämma vad du ska göra, det är materialet som bestämmer.

Och så sippade hon chaga-te och bjöd mig på honungstoast och vi fantiserade om alla kaninskinn som jag har utlovat fast jag inte ens vet om jakten har börjat på Öland och jag egentligen åkt ned för att skriva inte för att salta in kaninhudar. Men, tänkte jag, det är inte du som bestämmer hur den här boken ska bli, Ölandssången. Det är materialet.

Det är språket som bestämmer. Det litterära språket har en särskild struktur, menar Josefine Klougart, det är som ett naturfenomen, en kristallisk form som kan uppfattas som vacker oberoende av vilken kultur som präglat smaken hos betraktaren. Den är helt igenom vacker, menar hon. Som en ton, eller egen melodi. Och jag förstår inte vad hon menar, ändå vet jag.

I mig sitter en bergskristall som kan rena mina smutsiga tankar och låta dem rinna ur mig, hela färdiga, klara strimmor. Text. För att skriva behövs egentligen bara den där tålmodigheten att leta igenom allt skräp som kommer ur en, i jakt på de där ögonblicken. Då orden, materialet, rytmen, säger något i sig själva. Ljudet av det där bultande, se till att det får utrymme att växa sig starkt och vackert. Och sedan:

Backa några steg och titta, lyssna.

Ta bort allt som stör.