Efter ett bad kan havet hålla en kvar och göra kroppen somrigt kall i timmar.

På köksbordet står en vas som en gång stod hemma hos mamma och pappa. Det är konstigt att den står här nu, och att deras saker finns kvar när de själva är borta.
Mönstret i den påminner mig om en halsduk jag köpte i Paris. Jag bar den varje dag hela den där kalla vintern. Konstigt nog hittade jag den i mammas låda när lägenheten skulle tömmas. Jag minns inte om jag gav den till henne, eller hur den hade hamnat där.

Radion står på och frukostbordet är dukat med jordgubbar och yoghurt och en ost som luktar danskt. I tidningen står det att Sverige inte förstår de unga poeterna så som Danmark gör. Jag läser Tove Ditlevsen i sommar. Hennes böcker betydde mycket för mig som tonåring och jag har nästan allihop i bokhyllan. När jag läser dem igen nu känner jag inte igen henne.

Jag läser först kulturdelen, sedan nyheterna och det svarta vattnet i Medelhavet väller in över frukostbordet, paniken.
Paniken.

På radion säger meteorologen med samma vokabulär som när jag var barn att det är lika kallt och ostadigt väder på vår gamla strand i Västra Götaland som här på östra sidan, där jag är nu, som i Svealand och i Norrland. Lapplandsfjällen får ihållande regn.

Det är en orolig sommar. Händer och fötter är iskalla av havet. Det blåser om dagarna och solen värmer inte på riktigt. Himlen är kanske blå, men stora mörka moln far förbi med regn och så sol igen – som om det vore april när allt känns som om det står och väntar.

På kvällen går jag ned till bryggan igen för att bada. Det har till sist mojnat. Natten är sidenblå, len och ljummen. Längs den smala bygatan doftar av kaprifol och nyponrosor. Det är tyst. Inga sjöfåglar, inga vågor, ingen vind.
Vattnet svart.