När jag var barn simmade jag en gång alldeles för långt ut från vår strand. Jag kände djupet suga under mig när något sladdrade till mot min fot. Jag vände mig om, men såg inget i vattnet. Ingenting utom luftbubblorna som steg. Solen måste ha gått i moln för plötsligt var vattnet mörkt. Jag såg att stranden låg långt bort, längre ifrån än jag hade tänkt. Jag började simma. Stranden kom närmare för varje simtag, men jag såg den bara när jag låg på toppen av en våg. Vattnet blev becksvart och svetten bröt fram i en märklig blandning av hetta och svalka.
Så kom sladdret igen. Längre upp på foten den här gången. Jag fick en kallsup och pulsen hamrade fram otäcka bilder av hajar och jättelika maneter. Vattnet kändes som en sörja, jag simmade i en myllrande kloak.
Fortfarande när jag kommit upp och mamma på en gång skällde och ömt torkade mig med sin handduk, var jag rädd. Jag låg mot hennes solvarma knä och lät mig frotteras och stirrade på den tjocka ogenomträngliga sörjan som vältrades upp på stranden med varje våg. Hjärtat skenade, händerna stack av kyla och ansträngning.
Då hörde jag plötsligt sjöfågelns skrik, samma skrik som jag hörde den här morgonen.
Och skriet drar fortfarande i mig, drar mig tillbaka till den solvarma stranden, till min mammas knä och tillbaka till vågorna som efter en stund började klucka som vanligt mot sanden igen.
När vi skulle gå hem den eftermiddagen såg jag att det rann en tunn strimma blod vid nagelbandet på vänstra stortån. Det syntes inget sår, bara en liten prick och när vi gick hem över stranden, min mamma och jag, skrek fågeln fortfarande och cirklade över ytan, redo att dyka och när den släppte kroppen nedåt var dess fjädervita lätthet borta. Som en tung stridsspets föll den mot ytan. Som en bila föll den.
Det dröjde innan vi såg den komma upp. Då lade den sig att guppa på dyningarna och plötsligt kastade den huvudet bakåt, öppnade näbben och lät skriet komma igen.
När jag kom hem hade sandalerna en mörk fläck av blod i lädret. Fläcken satt kvar hela sommaren.