Vi träffades vid simhallen med den vackra turkosa bassängen. Jag åkte dit en gång i veckan för att simma min kilometer och tvätta håret i varmt vatten. Mitt lilla vindsrum i 14:e hade visserligen ett badrum, men vattnet var nästan alltid kallt.
Han var där och simmade varje dag efter arbetet, sa han.
I början satt vi bara på bassängkanten och pratade och plaskade med fötterna i det ljumma vattnet. Sedan började han vänta på mig utanför och vi hade sällskap på metron.
Han visade mig sin dotters lilla ansikte. Bilden var tummad och trasig i kanten och när han drog fram den ur plånboken förändrades hans ansikte och hans röst. Mina ögon stack till av saknaden efter min fars blick.
Jag flyttade från Paris utan att säga adjö på riktigt. På sätt och vis sa vi ju adjö varje gång vi skiljdes. Vi hade inga löften och visste inte särskilt mycket mer än varandras förnamn och sista gången vi sågs visste jag inte ens att jag skulle få bråttom att resa hem till Stockholm.
Nu är det många år sedan men när jag tänker på Paris är det ändå bassängen som kommer upp först – eftermiddagarna i det lena turkosa vattnet, skolbarnen som kom i små grupper, den unga simlärarinnans mjuka röst, lukten av schampot jag använde på den tiden. Minnet verkar vilja dröja i det avlägsna ekot kring det ljumma blänkande turkosvattnet – sedan stiger själva staden fram med sitt stenhårda larm och brus.