Vad tyst den här morgonen är, bara vinden i träden utanför och så tvättlinan som smattrar mot björken.
Innan jag fick barn bodde jag ett tag i Paris. Då hade jag en vän som sa att jag var lik någon han hade känt för länge sedan. Han sa hennes namn och jag hörde hemlängtan i hans röst.
Till en början kände jag mig lätt och fri tillsammans med honom. Hans hemligheter omgärdade mig och förde mig dit jag aldrig hade varit. Det var som att resa att vara med honom, allt kändes nytt, min röst blev mörkare och jag längtade inte längre hem, inte ens efter stranden.