Många författare (och icke-författare) säger att en måste läsa mycket för att bli bra på att skriva. Jag vet inte om man måste läsa för att bli bra på att skriva, men man måste läsa för att bli en bra människa. Eller åtminstone lyssna på berättelser, sätta sig in i andra liv och perspektiv än sitt eget, höra andras hjärtan bulta genom text, melodi, film, samtal. Vara nära en annan. Försöka förstå en annan. I sommar har jag läst böcker, vilket är något jag länge vägrade göra, för jag hade så mycket spring i bena och kli i fingrarna, ville mest göra själv. Så jag ligger efter, om det nu är en tävling.
Men tänkte ändå komma med tre boktips efter sommaren. Den första är Felicia Stenroth. Hon skriver om ett osynligt utanförskap, om att glida omkring i världen utan att riktigt nudda eller bli nuddad. Hur man ibland drivs att ta i med hårdhandskarna för att visa den att man existerar. Men hur världen ändå inte riktigt märker, utan böjer sig fogligt och undanglidande. Hon skriver med en intensiv närvaro i långsamma och avmätta detaljer, hon får mig att förstå hur mycket liv det finns i allt, i alla, också det som ser ut som ingenting. Så läs henne eller missa nåt viktigt i livet. Bilder som inte angår mig eller nya Indiansommar.
För alla som är intresserade av teknik är det här en diamant. Astrid Lindgren är fenomenal på perspektivskiften, dramaturgi och allvetande berättare som riktar sig till läsaren för att i nästa stund dyka in i en scen som om den hände i ögonblicket. Och så verkar det alltihop så lätt. Första gångerna jag hörde Saltkråkan trodde jag den handlade om Pelle och Tjorven, sen läste jag den själv när jag just tagit studenten och insåg att den till stora delar består av Malins dagboksanteckningar, sedan läste jag den för ett tag sen och förstod att den ju handlar om Melker! I somras högläste vi den och det blev långa morgnar med kapitel som inte kunde avslutas mitt i, och alltid hade en cliffhanger på slutet, och det som stannar i mig är den dysfunktionella familjen Melkersson med en duktig, men ung flicka till mamma och ett stort barn till pappa. Hur barnen försöker hantera den excentriska pappan som är oförmögen att ta hand om sig själv med olika medel, och hur denna familj ställs i kontrast till den rediga familjen Tjorven/Grankvist där allt fungerar som det ska. Där de vuxna är vuxna och barnen får vara barn. Det är så skickligt och så starkt och spännande och vackert. Och kan läsas tusen gånger.
Och så vill jag rekommendera den här till alla nördar och nördlovers som vill bekanta sig med insekter och Tranströmer och en samlare som heter Fredrik. Bara namnen på krypen är som en lång dikt.
Guldstekel
Sorgmantel
Vingevit
