Rummet i sommarhuset ljusnar, gardinen rör sig, det blåser ute idag. Jag hör vinden i träden och hur tvättlinan rör sig.
Kvinnan sa att hon hade tyckt om min bok Springa med åror, att hon hade kommenterat den i julhälsningen till min mor. Hon stod halvt vänd mot de uppslagna dörrarna, runt omkring oss trängdes alla som ville ut. Allt, hela situationen, utstrålade brådska och rörelse, hon också.
Jag vet inte om mamma någonsin läste den boken. Hon brukade läsa allt jag skrev och den låg länge framme på soffbordet vid tv:n, bland tidningar och glasögon, men jag vet inte om hon verkligen orkade läsa den.
Om hon hade gjort det hade hon känt igen somligt, men undrat var i all sin dar jag hade fått allt det andra ifrån. Det gjorde hon alltid.
I det här fallet hade hon känt igen de hårdbetade strandängarna i Halland, vår strand, badklippan och solens underbara glitter över havet.
Och nu, med ljuset som långsamt tänder rummet, kommer upplevelsen av skrivandet över mig – själva skrivakten – hur fantasier, drömmar, syner, minnen, läten, dofter, oro, ord kommer upp och tränger sig på och blandar sig och lägger sig i lager på lager och genom händernas rörelser blir text.