Kvinnan väntade inte på svar utan gick mot utgången utan att ha fått veta hur det var med mamma. Jag hann inte säga att hon är död, att hon dog en tidig morgon i vintras. Att lägenheten där hon bodde i över femtio år nu är tömd och att hennes telefonnummer har upphört utan hänvisning. Att allt som tillhörde henne är nu märkt med prefixet – döds – och är eftersänt hem till mig – som om jag har boet för hennes död hemma hos mig.
Och medan minnena av barndom – av söndagsutflykter, av stranden, av mamma när hon går i för att bada, av pappa i sin läkarrock bakom sitt skrivbord – försvinner bort, tänker jag på att jag inte bara vände på perspektivet en gång i Springa med åror. Jag iklädde mig inte bara bondflickan Monikas gestalt, utan att jag vände på henne och lät stadsflickan Johanna titta på henne så som om hon vore jag. Det skedde i passagen där de två forna barndomskamraterna möter varandra som vuxna med sina små pojkar. Naturligtvis är båda flickorna jag – sammansatta och hoptvinnande som personer i böcker alltid är –tanken är så uppenbar nu i det stilla morgonljuset.