Alla författare vet att det inte går att vända tillbaka och få det skrivna oskrivet. På samma sätt som det inte går att leva om tiden och välja en annan väg än den man har gått.
Jag är mitt i sommaren 2015 och jag skriver ännu.
Det är tidigt om morgonen. Gryningsljuset gör rummet gråvitt. Jag blundar och fåglarna sjunger och jag ser bakom ögonlocken något som hände i våras. Jag vet inte varför just det här minnet tränger sig fram just nu. Det var en tillställning, jag var på väg ut bland alla andra när en kvinna tilltalade mig. Hon var också på väg ut ur lokalen och hon verkade ha bråttom.
Trots att det var mycket länge sedan jag såg henne kände jag igen henne som en av min fars läkarkolleger, en av dem han delade lokal med under 1960- och 70- talet. Då umgicks vi ibland familjevis. Jag kommer ihåg söndagsutflykter och ett hus vid havet med en stor veranda som kanske var deras landställe, eller om det var någon annans. Vi var i alla fall där och jag minns henne och två blonda pojkar som alltid badade och att det fanns en likadan mörkblå Viola Gråstensfilt på soffan som hemma hos mormor.
Efter pappas död ebbade kontakterna med hans gamla vänner långsamt ut. Det var som om det tog tid innan hans liv suddades ut, men det blev efter hand allt tystare kring mamma. Till slut var det bara hon kvar i allt det som hade varit deras gemensamma liv. Då ringde telefonen sällan, mest bara på födelsedagarna och kring jul.