Idag har jag fått konstaterat att jag har vikingasjukan i ena handen. Det är något med ord. Även om denna åkomma, som är både ärftlig och kronisk, eventuellt kommer leda till att mitt ringfinger låses fast i knutet, nedre läge kan jag inte låta bli att gilla namnet. Vikingasjukan. Jag tror jag hade känt mig mer bitter om den kallades för vad det tycks handla om, en bindvävsrubbning. Sen går det tydligen att behandla ganska bra, det gör ju saken lite roligare.
Andra ord som är på tapeten: kulturman och kulturtant. De är inte lika roliga som vikingasjukan, men ändå. Förenklat kan man säga att en kulturman är en lite väl uppburen manlig kulturutövare, helst med en stor beundrarskara. En kulturtant är en kvinna som konsumerar mycket kultur. Enligt debatten borde kulturmannen dekonstrueras, ges kontakt med verkligheten och kulturtanten uppvärderas, tillskrivas den kulturbärande samhällsviktiga funktion hon faktiskt har. Det är riktigt. Och det har bitvis varit rätt kul. Men det räcker nu. Det börjar bli löjligt. Kulturmannen-debatten har urartat till ett internt navelskåderi som bara handlar om just kulturbranschen. Vi har annat att ta tag i, också. Kulturskymningen till exempel. Den alltmer strömlinjeformade kulturkonsumtionen, samhällets växande inkomstklyftor, klimathotet, den rika världens nykoloniala utnyttjande av den fattiga världens billiga arbetskraft och råvaror, hur vi ska rekonstruera vårt samhälle så att inte 1 % av världens befolkning kontrollerar hälften av jordens kapital. Vi kan väl fixa dessa lite mer övergripande utmaningar först, så kan vi kika på vem som är eller inte är en kulturman på efterfesten?
För även om vissa manliga kulturutövare är övermåttan fåniga och självgoda, får oproportionerligt stor plats och position, föredrar jag dem alla dagar i veckan framför finansmän, militärmän, sportmän, grottmän och våldsmän. Att det fortfarande finns män, och tanter, ja, någon överhuvudtaget, som ägnar sig åt kultur, tycker jag är både förvånande och glädjande. Ju fler desto bättre. Ju fler sorter desto roligare. Några kommer av självklarhet att vara uppblåsta som ballonger. Så får vi väl sticka hål i dem – var och en. En förenklad polarisering leder till uppdelning i för och emot, till flockmentalitet och identitetsåsikter. Vi och de andra. Högstadiet. Kulturen ska vara ett tillhåll för det komplexa och nyanserade. Om vi ska prata specifikt om just kulturen. Låt oss då istället prata om hur vi gynnar framkomsten av fler kulturmänniskor istället, och hur vi ska göra det möjligt för dem att leva av sina yrken.
Och med det vill jag tacka för mig här som gästbloggare!
Tack och förlåt och glad sommar!
