Att ställa den frågan i det här forumet känns lite som att svära i kyrkan. Jag själv är uppvuxen med böcker. Pappa var bibliotekarie. Mamma läser jämnt. Jag anser att läsandet är viktigt, men i mitt missionerande inför barnen hemma står jag just nu utan vare sig riktigt trovärdiga argument eller effektiva strategier. Jag är fast i ett cirkelresonemang. Varför ska man just läsa?

Jag har huvudsakligen kört på lustspåret. Läsning är underbart. Läs och det kommer att berika era liv. Men när de hellre väljer andra sätt att berika sina liv? Och inte tycks ett uns fattigare för det?

Min andra ingång är det aningen desperata. Läsning ger dig ett språk. Med språket i din hand är skolan (nästan) en barnlek. Läs och du kan genomföra dina drömmar! Med detta nyttoperspektiv har jag förstås en baktanke – att det ska leda till lustspåret. Tyvärr är jag inte särskilt övertygande i agiterandet för andra spåret. Jag själv hatar när någon hävdar att konsten ska vara uppbygglig. Dessutom leder det bort från själva ändamålet med att läsa och tar fokus på formen, bägaren i sig. Är det språket som är litteraturens kärna eller det innehåll litteraturen för fram? För det är ju inte så att de inte tar till sig innehåll. De ser enorma mängder film och TV. De ser rätt mycket teater och bildkonst. Lyssnar mycket på radio och musik. Är det en sämre bägare, med mindre omvälvande upplevelser; ska jag som är manusförfattare, konst- och filmvetare påstå det? Andra spåret faller dessutom på eget grepp, skolan klarar de nämligen alldeles utmärkt utan mina satans böcker.

”Det spelar ingen roll vad du läser, bara du läser.” Den märkliga devisen har körts så länge nu att man knappt tänker på hur konstig den är. Skulle någon säga så om TV eller film? Se så mycket skräp du vill, helst flera timmar om dagen, så småningom kommer du längta efter kvalitet. Egentligen är det konstigt vi inte oroar oss mer över vilken orientering i det nya kommunikativa landskapet våra barn får, istället för att oroa oss över om de har läst Gösta Berlings saga eller inte.

Mitt sista halmstrå har varit en högst konkret morot. Läs och du får något. Till exempel en kebab. Lustspåret fast aningen förskjutet. För jag anser ändå att man ska läsa (fast inte vad som helst). Läsningen är en upplevelse man inte ska behöva gå miste om. Även om det är frivilligt. Men nej. Jag har inte blivit ruinerad på kebab. Än så länge.

Min privata oro för utebliven läsning är inget unikt. Bokhandeln dalar och har gjort så i flera år. Romanhatarna från 1800-talet kanske slutligen har segrat. Folk har äntligen bättre saker för sig än att läsa uppdiktade onyttiga berättelser. Fast det kanske är mer troligt att de har fullt upp med att ”begå de äldsta av synder, på de nyaste av sätt”, som Henrik IV säger i Shakespeares pjäs med kungens namn (min egen dåliga översättning). Kanske syndar de i en involverande dialog på Facebook istället för i en långdragen bokmonolog. Vem är jag att döma? Fast jag dömer ändå. Varför gör jag då det? Varför anser jag att just läsningen i sig är så viktig.

Min bakgrund till trots var det först när jag läste Walter Ongs bok ”Muntlig och skriftlig kultur” som jag verkligen fattade språkets betydelse för människan; hur språket påverkar vad som är möjligt för oss att tänka. Och skillnaden mellan det talade och det skrivna språket. Via Ongs perspektiv, kommer jag kanske till någon sorts hamn i mitt cirklande kring läsandets betydelse. Språket är den enskilt viktigaste uppfinningen människan har gjort. När vi började skriva blev det också möjligt att föra längre resonemang. Det gick att förmedla, nyansera och bygga vidare på tidigare erfarenheter. Skriftspråkliga tänker annorlunda än talspråkliga. Inte bättre, men annorlunda.

När jag skriver det här inser jag att det finns en fjärde strategi. Om du inte vill läsa så skriv. Skriv och du kommer att tänka, känna och resonera. Skriv och du kommer att få ett språk. Skriv och du kommer att vilja läsa. Skriv!