Syrenen på vår bakgård har slagit ut. Pingsten är här. Det sägs vara den helg på året när flest par gifter sig. Även om man inte ska gifta sig kan man ju alltid hitta något eller någon att bli förförd av. Solen till exempel. Fast kärleken är ju roligast.
För ett par år sedan deltog jag i något som kallas för the Jungian Odyssey. Det är en seminarievecka som varje år arrangeras av International School of Analytical Psychology i Schweiz på ett givet tema. Temat då var: ”Love – traversing it’s peaks and valleys”.
Sedan jag var där går det sällan en vecka, utan att jag tänker på något av det som jag upplevde där nere.
Som ingång till denna kärlekshelg tänkte jag därför dela med mig med av de anteckningar jag fick med mig hem, i mycket kondenserad form:
Kärleken övervinner allt. Eros väckte Psyke till liv igen med en kyss. Fast Romeo och Julia dog. Och de är inte ensamma. Kärleken har grävt många gravar.
Kärleken kan få oss att lämna allt vi har för någon vi knappt känner. Den inledande himlastormande förälskelsen är ofta riktad mot kompletta främlingar. Vi känner att det är rätt långt innan vi vet det.
Kärleken är en aktivitet mer än en känsla. Vi ger den och tar den. Kärleken har en riktning. Vi älskar alltid något särskilt, vi kan inte älska i största allmänhet. Den är alltid dubbel, både konstruktiv och destruktiv, både hat och omtanke. Kärleken är en risk. Vi måste välja, den eller den: inte båda, inte samtidigt, inte för evigt. Kärleken är en dygd som kräver offer. Någonting måste ge efter. Kärleken är specifik.
Från början hade vi människor fyra armar, fyra ben och två ansikten. Vi var symmetriska och runda som klot. Zeus fruktade vår kraft så mycket att han klöv oss på mitten. Kärleken är vår naturliga längtan efter att bli hela igen.
Kärleken är en överlevnadsinstinkt. Det känslomässiga centrat i våra hjärnor, det limbiska systemet, agerar mycket fortare och med helt annan auktoritet än logiken. Våra känslor hjälper oss rätt med enorm träffsäkerhet. Kärleken är en stark känsla av tillgivenhet och anknytning. Kärleken är barnets första språk.
Kärleken har många namn. Den oförbehållsamma kärleken, till själen, en idé eller Gud kallas på grekiska Agape. Eros är den romantiska och passionerade kärleken. Philia kallas kärleken till våra vänner och vår familj medan Storge är bandet mellan föräldrar och barn. Xenia är gästfriheten och generositeten, viktigt i det antika Grekland.
Kärleken är en drivkraft och en handling och ett livsnödvändigt behov. Kärleken får aldrig skiljas från livet och idealiseras eller reduceras, då kvävs den och dör. Kärleken är en romantisk konstruktion.
Kärleken är en drog med flera namn och olika effekter. Därför kan vi älska mer än person samtidigt. Hormonerna östrogen, testosteron och dopamin påverkar den sexuella lusten. Attraktionen drivs bland annat av fenetylamin, nonadrenalin, endorfin och cortisol medan tillgivenheten och anknytningen styrs av oxytocin och vasopressin. Olycklig kärlek och svartsjuka kan bli så smärtsamt eftersom om hjärnan inte får det hormon den kräver skickar den starkare och starkare krav.
Kärleken kräver att vi gör slut på vår narcissism. Kärleken är ett möte och kyssen dess dialog. Vi måste tillåta oss att förändras genom mötet med den andra. Vi kan inte nå en djupare förståelse av någon annan än den vi har av oss själva. Dem och det vi älskar påverkar vilka vi är och kan bli. Kärleken låter den andra förbli den andra. Kärleken låter bli att kolonisera.
Skam, skuld, försummelse, hat, självbelåtenhet och svartsjuka är några av kärlekens alla skuggor. Kärleken kan vara förbjuden och förhindrad, omöjlig och löjlig.
Kärleken är den största och svåraste uppgiften men Eros är en gud och det finns tusentals fler som honom, vi har inget val.
Kärleken vågar allt och riskerar allt.
