Hej kära bokcirklar.se-läsare!

I fredags åt jag middag hemma hos mamma och pappa. De klagar alltid på att jag besöker dem för sällan och även om det är ett standardklagomål från alla föräldrar med vuxna barn så kan jag inte med gott samvete hävda att just mina har fel. Problemet är var de bor. För nära för i förväg planerade resor med inbokade tågbiljetter och övernattning, men alldeles för långt bort för att man ska orka göra ett spontanbesök. Sjuttio minuter med först tunnelbana sedan pendeltåg och sedan buss för att till slut komma fram till … ja, vad?

När jag sitter på 541:an från Barkarby station skriker varenda cell i kroppen att jag är på väg åt fel håll. Varje hållplats vi passerar tar mig bara närmare det stora intet. En ändlös radda av pappkartonger till radhus. Kranskommun, tristess är ditt namn.

Så länge jag kan minnas har jag längtat därifrån. När jag var nio år gammal fick min klass välja mellan två olika mellanstadieskolor. Det här var före det fria skolvalets tid så egentligen fick man inte välja, men skolan som låg närmast hade för många elever medan den som låg en bit bort hade för få. Om man valde den bortre fick man ett SL-kort från Järfälla kommun för att ta sig dit kommunalt. Men kortet var så mycket mer än så. Det var frihet. Med det kunde man ta sig vart man ville. Man kunde till och med åka in till stan. En helt ny värld öppnade sig och jag bestämde mig omedelbart: jag skulle ha en av de sju avsatta platserna om jag så var tvungen att döda! Döm av min förvåning när det bara var tre andra elever som anmälde sig.

Det slutade dock inte där. Jag valde fritidsaktiviteter inte efter vad man gjorde utan var man gjorde det. Fotboll, simning och teater fanns i trygga, tråkiga kranskommunen, men inte dans. Då fick man åka in till stan. Och då spelade det ingen roll att jag var en ovig kossa som aldrig lyckades få till ens grundpositionerna i balett, jag utsatte mig gladeligen för att bli utskälld av en före detta prima ballerina från Bukarest två gånger i veckan eftersom utskällningen skedde i en källarlokal i närheten av Odenplan.

Och när det var dags att välja gymnasieutbildning (återigen: innan det fria skolvalet) fanns det bara två sätt att inte hamna på Jakobsbergs gymnasium. Mediaprogrammet i Upplands-Bro eller Internationella sektionen på Kungsholmen där all undervisning var på engelska. So for the next three years I called my teachers mister and miss, and I almost forgot how to write in Swedish.

Efter gymnasiet ledde mina nyfunna språkkunskaper till ett jobb på ett australiensiskt produktionsbolag. De gjorde Skilda världar och min uppgift var att översätta manuskripten till engelska för arkivering på bolagets europakontor i London. Det ledde i sin tur till att jag började skriva manus. Och manusförfatteriet ledde till bokskrivandet. När jag tänker igenom hela kedjan slår det mig att jag aldrig skulle ha skrivit en bok, eller ha blivit erbjuden att gästblogga här, om det inte var för att jag längtade bort från Järfälla när jag liten.

Men det är förstås en klen tröst för mina föräldrar.

Hörs imorgon! /Alex