Det är ju inte en överdrift att jag tillbringar större delen av min tid på resande fot. Nu sitter jag på tåget från Göteborg till Malmö, för att lämna väskan och byta om och sedan ikväll vara med på ett Poetry Slam i Valby i Köpenhamn med tema kön, kropp och queer. Poetry Slam är ett internationellt fenomen, lite som en missförstådd cirkus, ständigt i rörelse mellan länder och de turnerande poeterna vet precis vilka alla är, i alla fall om man delar kontinent. Danmark har, med rätta, tagit på sig rollen som skandinaviska poeters port till Europa. Jag går ständigt omkring i den trygga förvissningen om att jag kan dimpa ner i vilket land som helst med en aktiv slamscen, knacka på dörren, säga hej hej och sedan genast ha ett socialt sammanhang att röra mig i och utifrån. Reglerna är samma för alla, konceptet identiskt och även problemen tycks vara likadana – alla säger vi samma sak: snart slår det här igenom! Snart kommer alla veta vad en poetry slam-tävling är! Jag är såpass gammal i gamet att jag inte längre tror på det där “snart”, däremot känner jag mig fullständigt övertygad om att spoken word som konstform har satt sig som en liten kil mellan litteratur och scenkonst och sitter där för att stanna, ett bra tag framöver. För mycket kan man säga om det hela, men när det är bra är det ju så osannolikt bra. Iförrgår avslutade jag dagen med att gå på premiären av Spoken Word Gothenburg, en öppen scen för vem som helst första onsdagen i månaden. Det är ett litet småsyskon till Spoken Word Stockholm, som ordnar så mycket öppna scener att man blir alldeles tårögd av glädje. Jag väntar med spänning på Spoken Word Malmö som den naturliga förlängningen. Ibland frågar folk mig om utbildning och sådär – och utbildat mig har jag ju aldrig gjort. Jag skulle vilja förklara hur öppna scener och poetry slamtävlingar har fungerat för mig. Ett sammanhang, såklart, men också det närmsta ordentlig skola jag någonsin har gått i. Övning, övning, övning, ger färdighet, och som jag övat i dessa bisarra rum där vem som helst är välkommen. Skriver ni? Leta reda på de där rummen! Det kanske inte är scenen, för alla tycker inte om den (och jag tror inte att man ska tvinga sig att göra saker som från början till slut är outhärdliga, samtidigt vet man inte om det är outhärdligt från början till slut förrän man har prövat – en hel del som har scenskräck brukar komma över den efter ett par minuter bara, så testa det) utan de där rummen där man får vara allt det man är finns här och var. Jag tror inte på det ensamma skapandet. Inte alls. Och det säger jag som får panik vid tanken på att någon ska läsa en halvfärdig text jag har skrivit! Yes! Men utan kontexten blir man så fruktansvärt ensam och är man så fruktansvärt ensam så blir man till slut olycklig och blir olycklig blir det inget bra. Björndammens skola levde upp till förväntningarna igen. Återigen var det minst två, tre personer som jag av hela mitt hjärta önskar fortsätter att skriva, och att de får se att de kan. På tal om spoken word börjar allt nu utkristallisera sig kring andra omgången av min och Oskar Hanskas spoken wordklubb Klubb Kontra. Det kommer att vara den 24 mars. Jag gör helt ogenerat reklam för den här. Boykottar friskt styckeindelning här. Ska försöka skriva på, inser att mina två veckor snart är slut, hejsan hoppsan vad tiden alltid pågår!
Göteborg-Malmö-Köpenhamn
