Hej kära bokcirklar.se-läsare!

Klockan är 10.50 när jag skriver detta och jag sitter invid fönstret. Jag försöker att inte stirra på solen. Solförmörkelsen är nu och nästa är först om 24 år. Men jag har inte förberett mig. Jag har varken införskaffat rätt glasögon eller preparerat med upptejpade papper och kikare som tidningarna har föreslagit att man gör.

När jag fyllde tjugo trodde jag att livet var över för att jag inte hade skrivit min debutroman än. “Nu kan jag aldrig bli det unga geniet!” grät jag i fikarummet på jobbet till roade, överseende blickar från mina äldre kollegor. Femton år senare förstår jag att jag inte hade införskaffat rätt glasögon då heller. Om jag hade försökt skriva en roman då skulle jag ha bränt sönder näthinnorna på UV-strålarna från den krassa verkligheten. För hur skulle någon som var så distanslös ha kunnat skriva något intressant?

Några år senare pitchade en manusförfattarvän en filmidé på en europeisk manusworkshop. Filmare från Tyskland och Benelux och övriga nordiska länder grät och öste superlativ över hennes historia om att hantera sorgen efter en vän som dör, men deltagarna från Öststaterna förstod inte ett jota. “Do you call that a problem?” sa de. “You have no problems. You are spoiled.”

På sätt och vis kan jag hålla med dem. Vi bor i ett land som egentligen är för bra för att dikta om. Angelägenhetsgraden på det vi kallar för problem är låg jämfört med många andra platser på klotet, och låg angelägenhetsgrad gör ingen bra historia. Jag tror att det är därför vi producerar så mycket krim här. Deckare är angelägenhetsgrad på anabola. För att lyckas få till känslan av att insatserna är höga, av att allt är på liv och död, så skriver vi om mord.

Men när man är i tonåren kan minsta lilla struntsak vara på liv och död. Man kan sitta i ett fikarum och gråta för att man bevisligen aldrig kommer att bli det unga geniet. Det är det jag älskar allra mest med att skriva (och läsa) om ungdomar – att det inte behövs gangsters och nakna kvinnolik som hittas i containrar i Frihamnen för att det ska bränna till.

Nu ska jag skriva vidare på nästa ungdomsroman. Så tack och hej för mig. Det har varit underbart att hänga här i två veckor. Tusen tack för att ni har läst och tack för alla fina kommentarer och hälsningar. Och ett extra tack till er som har skrivit om Huset mittemot i era läsdagböcker, jag såg och det värmde.

Trevlig helg och på återseende! /Alex