Varje år, med start i november, börjar jag tänka att jag ska skriva en skräcknovell om någon som blir mördad av snön.

Jag tänker mig en man på väg hem från jobbet, kanske på något lager. B2B-företaget återförsäljer elektronikkompotenter, som skickas fram och tillbaka över världen. Lagerhållningen är en viktig del av produktionskedjan; inte för mycket, inte för lite; lagom, som det heter; allt ska säljas och köpas i rätt mängd och vid rätt tillfälle. Klockan är strax efter fyra, men det är redan mörkt. Man ser aldrig något ljus, tänker jag mig, eftersom man börjar vid sju och måste stiga upp tio över sex för att hinna till första pendeltåget. Det är mörkt på morgonen, ett kyligt, nordligt blåaktigt mörker. Sedan mjuknar ljuset någonstans utanför persiennerna. När man är klar för dagen är det återigen mörkt.

Mannen byter om vid skåpet, lämnar industribyggnaden, går utmed någon knappt synlig stig genom skogsdungen, väntar på en buss vid motorvägsgrenen. Detta är nyckelscenen. Den spelas upp i mitt huvud om och om igen, fullständigt variationslöst, dag efter dag, från det att vintern inleds i slutet av oktober tills dess att man någon gång runt den här tiden, framåt slutet av mars, börjar ana ett slut på eländet. Mannen byter om, lämnar lagret, väntar på bussen. Jag ser framför mig brandgula gatlyktor, den torra snön i vägrenarna, den färglösa kalla luften, staplade EUR-pallar. Andedräkten förångas. Motorvägar, betongviadukter med fuktfläckar, bilarnas framljus, svart skog. Ibland snöar det, sedan blir det tö och halka, sedan snö igen.

Någon sådan dag, som ser ut som natt, snöar det ovanligt mycket. Mannen lämnar sjuttiotalsbyggnaden, korsar parkeringen, kämpar sig fram på skogsstigen. Skyddsskorna sjunker ner i nysnön. Man är skäligt trött efter tio timmar med paket och lagerplock. Känslan är ett slags irriterande kraftlöshet, en trött oförmåga att slappna av musklerna och låta värken klinga ut. Samtidigt känner man en viss rastlöshet, en pockande spänning. Det fortsätter snöa. Ute ur skogsdungen måste man ta sig uppför vallen till bilvägen, medan snöyran tilltar. Det är svårt, men inte omöjligt. Ska man verligen klaga på vädret? Inför vädret är man maktlös. Vad kan man göra åt det? Kanske blåser man bort de smältande snöflingorna från överläppen, men nya kommer genast, och slutar smälta. Det kliar. Skyddsjackan är helvit. Reflexen blänker till, någon bil passerar uppe på motorvägen, och ljuset bryter fram genom de svarta trädgrenarna. Man råkar andas in en av snöflingorna, och hostar till. Hakan och läpparna är frusna och tröga.

Uppe vid hållplatsskylten hämtar man andan, medan snöyran fortsätter. Man ser knappt bilarna. Snön yr alltmer, och ingen buss syns till. Den måste vara försenad i stormen, i sådant här väder måste man köra riktigt långsamt. Bäst att ta det säkra före det osäkra. Det i sin tur innebär visserligen att man kommer att missa pendeltåget, och ytterligare en liten bit av ens lediga tid, ens egentliga liv beskärs, utan att man har någon som helst makt över det.

Det snöar så tätt nu att man knappt ser någonting. Snön formligen väller ner, den vräker ner med stora tjocka flingor. Man står där. Vinden yr och virvlar. Man kan knappt andas. Men man måste, andetag efter andetag. Man kan inte upphöra att andas, det är vad man gör som människa, man andas, det är vad tiden är, andetag efter andetag, och med varje inandning släpper man in lite mer av den täta omvärlden. Snön tränger in i en, omsluter en, håller om en, virar om och lindar in tills man knappt kan röra sig. Den kittlar i halsen, flyger runt i strupen, virvlar i bröstet. Man harklar sig och börjar hosta igen, men får inte ut den. Hela ens inre är fylld av snö, av små kvävande isbitar. Man stödjer sig mot hållsplatsskylten, andas in med ett hest väsande och blir stående framåtböjd en stund. Det gör ont i bröstet. Det drar ihop sig därinne, men man måste andas, det är vad man gör. Man kippar efter andan, men in kommer bara mer och mer snö, kyla, is. En hemsk stöt av smärta sprider sig genom kroppen. Man vill ropa på någon, på hjälp, men runt omkring en finns bara den tomma motorvägen, skogsdungen, den stängda lagerbyggnaden där någonstans.

Snön fortsätter falla.

Hållplatsskylten står lutad över en i snöfallet, som ett gravkors.

Framåt april någon gång, den grymmaste av månaderna, någon av dagarna då en mjuk värme i luften äntligen talar om för en att man kanske har överlevt ytterligare en vinter, släpper denna scen taget om en. Det är som om någon inre spänning, som man gått omkring med i månad efter månad, plötsligt löses upp en aning. Man kan äntligen andas ut. En varm vind blåser en i ansiktet, lukterna återvänder.

Aldrig mer att jag utsätter mig för en vinter igen, tänker jag.

Nästa år ska jag fly, kosta vad det kosta vill.