19.2
Calgary, strålande solsken, +8C, Klippiga Bergen lyste rosa imorse då vi for till dagis.
Boktitlar. Vissa boktitlar tycker jag förblir hos oss lika mycket som boken själv. Just nu läser jag om boken skriven av Arundhati Roy: The God of Small Things. Den underbara, men också tragiska, boken handlar om hur de små sakerna i livet kommer att styra människors handlande och, slutligen, också deras liv. Men titlen får mig att tänka The God of Small Things… The Good of Small Things – dessa banala saker som gör livet så underbart att leva: lukten av nybryggt kaffe, ett tänt stearinljus på bordet, ljudet av väggklockan då jag sitter tyst tillräckligt länge för att höra det, en fågel i busken utanför fönstret så nära jag kan se dess dun svaja lite i vinden. Alltför ofta rusar jag runt och varken luktar, hör eller ser rätt mycket och så helt plötsligt blir man så tagen av skönheten i något så alldagligt, vanligt, till synes oviktigt, att man tvingas stanna upp och se eller höra.
Tiden går så fort. Vi planerar bort den, längtar tills nästa sak, tar en ’selfie’ eller ett foto för att visa hur riktigt mysigt vi hade det men och vad gott vi åt (!), och det är inget fel med det så länge vi inte liksom glömmer att leva dessa viktiga stunder för att vi LEVER så förbannat mycket och så högljutt. Jag får ofta bita mig i tungan för att inte säga åt mina flickor: ”Till helgen ska vi…” eller ’Imorgon kan vi…”
NU. Vi lever just nu.
Då mina flickor var ännu mindre brukade de ibland gå tillbaka till teckenspråk: sätta fingret för munnen liksom för att säga åt mig att vara tyst, och sedan lyssnade vi och de tecknade: tick-tock, pendeln som rörde sig på klockan (små pekfingrar i luften), brrr, flygplanet som flög ovanför oss, (små händer i luften). Ett par minuter bara, men jag minns alltid att jag kände det som om jag vilat en stund.
Jag har en väninna som är expert i ’mindfulness’ – hon har en examen från Oxford i ämnet och reser omkring och föreläser om hur det har att ’ge mera akt på saker’, tillsammans med meditation, kan hela sönderstressade själar. ”Det värsta är när ’mindfulness’ bara blir ytterligare ett krav,” sa hon en gång. Och det lät så sorgligt. Känna kravet på att bara vara, istället för att… bara vara.