20.2
Calgary, -13C!!! Snö i eftermiddag. Jag väntar och längtar!
Idag är min sista blogdag hos er. Och jag som älskar tystnad har tyckt det har varit fruktansvärt roligt att bara prata. Och prata. OCH PRATA. Tack för att jag fick komma och för att ni ’lyssnat’!
Det har varit väldigt givande för mig, att ’blogga’. Att få fundera på saker och ting. Ta den tiden. Det har blivit till en paus i mitt andra skrivande, det på boken – för att det skrivandet ska fungera får det inte finnas så mycket annat i huvudet. ’Den där andra världen’ – den man skriver om – måste få leva fullt ut inuti en. Det finns saker jag till och med har fått sluta helt med (crossfit!) för att det helt enkelt var för roligt. Det började ta för mycket plats i mitt tankeliv.
Jag gruvar för att ta itu med skrivandet igen. Jag tycker det är svårt. Att gå in i sig själv, leva andra människors liv – huvudpersonernas – och söka hos sig själv, bland sina tankar, känslor, fobier, minnen, efter de rätta reaktionerna – ofta bland det som är jobbigt. Jag lever i den där andra världen, den har gången en värld där kvinnor fortfarande kämpar för rättigheter och ej är hörda, där människor strider om makt och medel i ett samhälle där kungen håller på att förlora sin suveränitet och det gamla klassamhället uppluckras, där industrialiseringen kommer att förändra allt, där förbannelser är verkliga, och en Gamla Testamentets Gud likaså. En skymningszon mellan det verkliga och det overkliga. En värld där kartor kommer att betyda mycket. Alla mina tankar rör berättelsen, jag har inte hjärta att umgås – kan liksom inte koncentrera mig i ett samtal, utan blir i en period lite av en eremit. En väninna till mig brukar säga att det enda som är värre än att skriva är att inte skriva, och det liger något i detta.
Om jag har tur: så blir min vår just så!
Jag önskar er en fantastisk vår med längre, ljusare dagar, många ’små betydelsefulla stunder’, och nyuppväckta ’lidelser.’
Stora kramar/Cecilia