16.2.
Firar ‘Familjedag’ i Calgary med lat frukost och Frozen.
“Min mamma,” säger en av mina tvillingar, “hon kan göra en mus av en piprensare.”
“Jaså,” säger dagisfröken. Artigt.
“Hon är väldigt lång,” säger den andra tvillingen. “Hon kan nog nå ända upp till taket.”
Jag hör dem prata inne på dagis och sträcker lite på mig, alla mina 163 cm.
Tänker i bilen på vilken mysig tid detta är då man fortfarande är mamma med stort ‘M’, innan barnen inser att man mest av allt är Människa med allt vad det innebär.
Jag fick ingen ‘mamma-gen.’ Jag älskar mina barn vansinnigt mycket – så mycket att jag går sönder – men jag tittar på andra mammor och vet att de flesta av dem har ändå något som jag inte har. Och jag skriver inte detta för att bli tröstad att ’jo men visst har du det.’
Nej. Det har jag inte.
“Du kommer att veta vad ditt barn behöver,” sa man till mig då jag var gravid. Nej, det gjorde jag aldrig; det var trial and error ända från början. “Du kommer att få ögon i nacken.” Nej, det fick jag inte heller. Mina barn måste slå sig innan jag fattar att det där hörnet är precis i vägen för springrundan, eller den där prydnaden, kan man dra ner och få i huvudet, eller det där spikhuvudet som sticker upp från golvet… Min man är bättre. Han plockar och ordnar och ropar: ’Akta!’
Det förvånade oss det här, att jag inte var så duktig på att vara mamma. Jag kunde ju så många andra saker. Min man tyckte att det var lite lustigt. Det gjorde inte jag. ”Alla andra kan utom jag!” brukade jag skrika. “Dom bara… kan!!!” Det värsta jag visste var då jag var med andra nyblivna mammor och mina bebisar bara grät och grät…
Annan mamma: ”De kanske är hungriga…”
Jag: ”Tror du?”
Nej fy sjutton.
Det har blivit lite bättre nu då de pratar och jag kan fråga.
Jag hade nästan alltid lyckats med allt. Jag hade nog en rätt uppblåst syn på mig själv. Mitt ordspråk var: ’Man kan allt man vill, bara man vill tillräckligt mycket…’ Men det här kunde jag inte. Kanske var det lite lustigt ändå att det var just att bli Mamma som tvingade fram insikten hos mig att jag var Människa. En mycket begränsad sådan. Och att det inte var något fel med det. Tvärtom kan det vara bra.
Jag siktar på att bli en riktigt bra tonårsmorsa istället.