13.2
Calgary, +1C, sol.
Igår kom den stora dagen; den jag väntat på 18 månader: Wolf Winter kom ut i England. England har känts allra särskilt speciellt; jag har bott där sammanlagt i nio år, Hodder & Stoughton är min ‘huvud förläggare’ vilket innebär att jag jobbat med dem för ändringarna till boken, och jag älskar min förläggare Kate. Så fastän boken kommit ut tidigare i andra länder, har jag liksom väntat på den 12 Februari och England…
Mmm…
Jag har hört författare säga det; själva publiceringsdagen är lite av ett antiklimax, för ingenting förändras. Kanske att boken nu står på några hyllor i några bokaffärer – men jag ser det ju inte. Kanske att man nu kan få boken levererad på en gång man beställer istället för att vänta några dagar/veckor – men det vet jag ju inte heller. Jag insåg att allt som ska hända hade redan hänt. Och eftersom jag verkade bry mig – kanske att jag blivit det jag inte ville bli, det jag 
säger att jag inte är. Det var helt enklet en mycket vanlig dag. Min man var ute och reste, jag körde barnen till dagis, svarade ‘tack’ på några grattis mejl. Sedan satt jag i min fåtölj – den jag fått av min svärmor som tillhört hennes mamma – och kände mig lite ledsen. För självklart, den jag hade velat prata med – den enda jag hade velat ringa – var pappa. Jag hade gett vad som helst för att få slå numret, höra luren lyftas efter en signal och veta att det var han redan innan han sa: “Tjena.”
Pappa hade nog lyssnat tålmodigt i sisådär tre minuter innan han avbrutit mig, sagt att nu räckte det, och föreslagit en av två saker: antingen att jag for ut och sprang some en dåre i åtta minuter – för det hade han läst botade depression. Eller att jag gjorde som han brukade göra då han pensionerades och livet kändes lite konstigt: klädde upp sig i kostym, packade portföljen, cyklade som en tok ner till stan och cyklade omkring stressat i ungefär en timme. “Då känns det rätt skönt att cykla hem igen,” brukade han säga.
Vad han fattas mig.
Jag bestämde mig for att ta fasta på hans råd – endast for att jag älskade honom – och valde alternativ ett: fara ut och springa som en dåre i åtta minuter. Det kändes faktiskt lite bättre. Sedan kan man ju inte vara ledsen väldigt länge i en sådan här ljuvlig fåtölj.