Tredje dagen.
Det går inte att tänka bort att Patrick Modiano var i Stockholm i december för att motta Nobelpriset i litteratur och att Paris då var glädjens och stolthetens stad. Nu, ungefär en månad senare, är Paris i chock. Sorg och vrede brer ut sig efter terroristattacken på satirtidningen Charlie Hebdo. Patrick Modianos Paris skriver återigen ett nytt kapitel i grymhetens historiebok. Hus och gator genomsöks av polis och militär. Yttrandefriheten och demokratin är hotade. Marie Darrieussecq har ett inslag i dagens DN där hon beskriver Charlie Hebdo så här: ”Man kommer ut som ny efter att ha läst Charlie, som om man avlastats världens dårskap. Som efter ett gapskratt eller en gråtattack, för Charlie är också en sorgsen och filosofisk tidning.”
I Radioföljetongen i P1 går det nu att lyssna till Amanda Svenssons ”Allt det där jag sa till dig var sant”. Den romanen handlar om en ung kvinna som vill bli författare. Therese Bohman har också skrivit en roman om en ung kvinna som vill bli författare, ”Den andra kvinnan”. Huvudpersonerna i båda romanerna känner sig ensamma och annorlunda och dras in i destruktiva kärleksrelationer. De kommer att få en karismatisk bästa vän som skiljer sig från de vanliga, ytliga studenter eller arbetskamrater de annars möter. Berättelserna går sedan skilda vägar och språket i romanerna har helt olika tonläge.
”Den andra kvinnan” är lättläst och välskriven. Författaren verkar leka med schabloner, den unga kvinnan (av folket) möter den äldre, väletablerade mannen (av börd). Här kan en jämförelse göras med Klas Östergrens ”Gentlemen”. Mannen i de båda romanerna kan beskrivas ungefär så här: en tungviktare i samhället, handlingskraftig, viril, god ekonomi, har passerat de femtio, är ”en riktig ulv i fårakläder. Snygga kläder”. I ”Genlemen” heter han Wilhelm Sterner (i Östergrens ”Twist” Gunnar Thorsell), i ”Den andra kvinnan” Carl Malmberg. Men de skiljer sig också åt, Klas Östergrens kvinna har två män medan Therese Bohmans man har två kvinnor. Therese Bohman har i en intervju sagt att hennes huvudperson är något av en” källarkvinna” (hon läser Fjodor Dostojevskijs ”Anteckningar från ett källarhål”) och mannen har drag av ”kulturmannen”. Nabokovs Lolita kan man också känna spår av i ”Den andra kvinnan”. Begär, åtrå och sexualitetens maktspel finns med i Therese Bohmans roman.
Jag kommer också att tänka på en annan författare vars kortroman jag valde att berätta om när jag deltog i det första ”SM i bokberättande för bibliotekarier” som ägde rum 2010 i Strängnäs. Det var Sara Gordan, ”En barnberättelse”. I den tar Gordan upp liknande teman. Hon skriver på en erotiskt laddad, avskalad prosa och hon gör det, tycker jag, mycket skickligt!
I samtal om poesi på biblioteket i går talade vi bl.a. om Sapfos dikter. Sapfos poesi har levt vidare under två och ett halvt årtusende. Dikterna finns oftast bara kvar i fragment. De visar upp en fri och stark kvinna som fritt uttrycker sitt begär. Här några rader ur en av dikterna (tolkning från grekiskan av Vasilis Papageorgiou och Magnus William-Olsson), första raden: ”En gudars like tycks mig den mannen/ vara”, några rader längre ner ”ty när jag ser på dig, om så bara en stund,/ blir det omöjligt för mig att tala, min/ tunga brister, / genast löper en fin eld under min hud,/ ingenting ser jag med ögonen,/ öronen brusar, svetten strömmar, en/ skälvning far genom / hela min kropp, jag blir grönare än/ gräset och det tycks mig som om döden/ vore nära, men allt skall man våga/ ty även en fattig”.