Nobelbibliotekets expedition, med Selma Lagerlöfs byst till vänster, nyinkommen litteratur i mitten och den gamla kortkatalogen till höger.
Döm inte en bok på omslaget.
En annan viktig ingrediens i Nobellaboratoriet är översättarna. De utgör en betydande del av Nobelbibliotekets lånekrets. Vår första och främsta låntagarkategori är förstås Svenska Akademiens ledamöter. Flera bland dem har ju också gjort väldigt fina översättningar, exempelvis Anders Olsson av Paul Celan och Katarina Frostenson av Marguerite Duras. För att inte tala om Gunnel Vallquists legendariskt skickliga överföring av Prousts magnum opus till svenska.
Förra veckan fick vi en gåva över disken i form av en bok om nordisk samtidspoesi och särskilt Öyvind Rimbereids författarskap, där två av våra låntagare – tillika översättare och forskare i Nobelbibliotekets Palmstedtsalen i Börshusets källare – skriver om Rimbereid. Ulf Eriksson: ”Rimbereid är en av den nordiska samtidens mest rumsmedvetna poeter. Samtidigt trotsar hans inbillning den kategoriska åtskillnad mellan insida och utsida på vilken vardagsförståelsen av ordet rum vilar. Hans rum innehåller alltså både rymd och psyke eller om man så vill själ. Diktarens blick ut över Nordsjön utanför Stavanger är en blick både utåt och inåt.”
Man får lust att läsa denne norske poet. Helst på svenska. Men det finns inga svenska översättningar. Mystiken tätnar. Så länge får vi hålla oss till de norska originalutgåvorna i magasinet.
Härom dagen kom en annan låntagare tillbaka med Nina Bouraouis senaste Standard, och det visade sig att låntagaren översatt en annan, ännu hetare kvinnlig fransk författare…
Översättare behövs förstås också för att Nobelkommittén ska kunna läsa på.
Och för att översätta den så kallade Nobelföreläsningen.
Det litterära laboratoriet puttrar vidare.
PS Ett annat spontant uppslag är att Romain Gary borde översättas mer till svenska. Och Mattias Aronsson har skrivit en hel artikel om vad som översatts och inte, av Marguerite Duras. DS