Förra veckan bloggade jag mest om själva skrivandet (vid sidan om minglandet), och den här veckan tänkte jag börja skriva något om hur det känns att bli läst. Om hur det var för mig.

När jag skrivit klart Morgongåvan lät jag ett helt gäng olika personer läsa manuset. Familj och vänner – de flesta utanför bokbranschen – samt en lektör. Jag bad dem vara ärliga och tycka till och tänkte att det var fantastiskt att de gav min text sin tid på det viset (lektören betalade jag förstås).

Lite nervöst var det. Allra helst när mina föräldrar skulle läsa. Morgongåvan är nämligen ganska rå på sina ställen och… ja, lite explicit, om man säger så. Huvudkaraktärerna svär och har allt möjligt för sig. Själv svär jag aldrig. Nästan.

Hursomhelst. Det var med darrande händer och viss bävan jag lämnade manuset till föräldrarna. Då säger min kära mor:

”Vad ROLIGT. Pappa och jag har bestämt oss för att läsa det högt för varandra på kvällarna.”

Ridå.

Det gjorde de tack och lov inte, efter att jag vänligt men bestämt avrått dem. Och mammas spontana kommentar när hon läst klart var:

”Susanne. Det här säger jag inte bara för att jag är din mamma. Men det är bättre än Stieg Larsson.”

Säkert alldeles objektivt.

Den input jag fick av mina vänner var fantastiskt värdefull och jag är dem evigt tacksam att de engagerade sig och gav mig feedback. Jag sållade det de sa/skrev genom mig själv, tog fasta på det jag själv kände var brister/förbättringsmöjligheter och insåg att vissa kommentarer återkom. Bara att ändra …

De flesta gillade på det stora hela vad de hade läst och det gav mig en spark i baken. Efter att ha gett manuset en rejäl holmgång blev det dags att skicka in till förlagen

Den feedbacken blev inte lika översvallande.

”Vi har nu läst ditt manus, men den passar inte in i vår utgivning.”

Eller något i den stilen.

Numera låter jag inte lika många läsa i manusstadiet, mest eftersom jag har fått chansen att jobba med en redaktör på förlaget. (Mer om det imorgon.) Men några stycken, däribland min man, min läkarväninna och Ann Ljungberg, har läst – innan förlaget läst.

Med denna lilla utläggning vill jag säga till dig som har skrivet material i byrålådan: VÅGA. Våga hoppa. Våga lämna ut dig din text, för det ger så oerhört mycket tillbaka. Och annars händer ju faktiskt ingenting med ditt skrivande.

Och nu då? Hur känns det att bli läst av människor som du inte har en aning om vilka de är, undrar ni? Eller så undrar ni inte, men jag berättar det ändå :-)

Fantastiskt! Jag är så glad och tacksam över varenda en som vill läsa mina ord.

Min agent fick syn på en kvinna som läste Det enda rätta på pendeln förra veckan. Hon fotade och skickade till mig och det kändes exakt precis hur stort som helst.

Recensenter däremot. Dem är jag lite rädd för. Jag har fått jättemånga fina recensioner för mina böcker, några recensenter som tycker ”sådär” och en endaste sågning. Gissa vilken jag minns bäst? Som berörde mig mest?

Just det. Nog sagt om detta.

Jag skriver om det jag tror på och berörs av och om det gläder andra är det bra. Skulle jag tänka på hur det jag skriver tas emot, under tiden jag skriver, skulle jag bli galen.

Så. Det är bar å skriv, som Stenmark hade sagt om han varit författare. Sedan: SE UPP I BACKEN – här kommer en bok.