Säkert finns det författare som INTE till exempel pratar inför folk eller signerar, men såhär är och har det varit för mig.

När jag just hade gett ut Morgongåvan, berättade min pappa för bokhandeln i Motala att så var fallet. Detta ledde till mitt livs första signering, hos bokhandlaren Åse i Motala, dagarna alldeles innan jul. Det annonserades om signeringen i Motala Tidning, Östgöta Correspondenten gjorde reportage och jösses så nervös jag var. Skulle jag sitta där och prata med folk och kalla mig författare?

Satt gjorde jag. Signerade gjorde jag. Pratade med folk gjorde jag. Kallade mig författare… gjorde jag inte. Det gjorde däremot en man som eftertänsamt kom och satte sig på en stol bredvid mig.

”Vad jag vet är du den enda nu levande Motala-författaren.”

Herregud, så roligt det var. Vi sålde drygt 50 böcker och jag tänkte att detta är livet. Det är ju inte ett dugg farligt. Det är ju exakt hur roligt som helst!

Såhär såg det ut (vi lyckades inte fånga en enda kund på bild, så mamma poserar):

Jag gillar signeringar. Även om vi inte alltid säljer så himla många böcker just då, så har jag kanske fått EN ny läsare. Det är värt något. Någon annan kanske har sett skyltningen med  bokomslaget och köper boken en annan dag. Och så har jag framförallt fått prata med härliga, bokälskande människor och träffat många engagerade och trevliga bokhandlare. Som till exempel Åse i Motala och Patrik på Värmdö.

Allra roligast har det varit när jag signerat tillsammans med någon annan författare – som Sofie Sarenbrant, Simona Ahrnstedt eller Lars Rambe. Det har känts mindre ensamt och vi har kunnat prata oss varma om varandras böcker. Vilket är mycket lättare än att prata sig varm om sin egen.

En annan utåtriktad aktivitet, som jag har fått jobba mycket för att bli bekväm med, är att prata inför folk. Det är oundvikligt. Även om man inte är en författare som ständigt åker land och rike runt och pratar, så måste man åtminstone presentera sin nya bok för förlagets säljavdelning.

Första gången jag ställdes inför detta med att prata inför folk var när Morgongåvan just kommit ut. En kvinna som hade sin dotter på samma förskola som mina barn, jobbade på vårt lokala bibliotek. Hon tyckte att jag skulle komma och berätta om mig och min bok. Min spontana (inre) reaktion blev: NEJ det går inte. Jag kan inte prata!

Jag har alltid haft svårt för det. Jag pratar tyst, stammar och tappar i nervositeten bort vad jag ska säga, vilket mest leder till ett pipigt och förvirrat yrande. Jag sjunger tusen gånger hellre. Har alltid gjort.

MEN. Nu måste jag byta tempus. Jag tyckte att det var hemskt. Nu tycker jag att det är lite jobbigt, men inte alls lika. Jag har tränat!

Varje gång jag har ställts inför att prata om mig själv och mina böcker, vilket har blivit ganska många tillfällen de senaste åren, har jag övat. Jag har skrivit manus och producerat små fusklappar. Jag har tränat på att ANDAS när jag väl står där och att PRATA LÅÅÅÅÅNGSAMT. Och det går bättre och bättre.

I höstas ställdes jag inför det ultimata testet, då jag skulle prata på Bokens dag i Motala. Med mig på scen var erfarna rävar som Leif GW Persson, Christoffer O´Regan, Edward Blom, Christina Stielli och Karin Wåhlberg. Bara det gjorde mig nervös.

I publiken satt ungefär 300 personer. Jeeeez. Jag höll på att avlida. Skulle jag sitta? Stå? Skulle jag svimma? Kissa på mig?

Det fylls på…

Inget av detta hände och jag hade nästan roligt. En viktig vändpunkt för mig. (Att prata för 250 bokhandlare våren innan var också en utmaning, men då blev jag åtminstone intervjuad!).

Ny pratar jag mycket och gärna, går on-and-on-and-on-and-on om mig själv och mina böcker, även om det alltid känns lite nervigt innan.

Ur Motala Tidning om Bokens Dag:

När jag stod där på scenen tänkte jag: ”Om jag ändå fick sjunga istället för att prata. Så mycket lättare det skulle vara”.

Imorgon blir det för första gången så. Då ska jag sjunga soundtracket till Hitta hem, med bandet Keep It Up, inför publik och sedan signera böcker. A dream come true. Ytterligare en!

Mer om detta imorgon. Ha en fin höstdag, alla <3